Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige och Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föregående tillfällen väl bekanta Knut Jonsson,
Lars Ulfsson, Nils Ambjörnsson, Gisle Elinesson,
Gustaf Tunesson, Knut Folkesson, Karl Näskonungsson,
Ulf Ambjörnsson, Peter Jonsson, Ulf Gudmarsson, Karl
Tukesson och Gustaf Niklisson. Dessa äro till antalet
12, och detta fäster vår uppmärksamhet på något som
här icke bör förbises. Ty så väl detta antal som den
omständigheten, att alldeles desamma uppträda omkring
konungen på så vidt skilda ställen som Stockholm och
Skåne, utan att, såsom eljest brukligt var, några
tillkallades under vägen, är utaf betydelse för dessa
tider. Som vi snart skola finna, ingick uti Magnus
Erikssons lagstiftningsarbete ett försök att bestämma
riksrådens antal. »När konungen blifvit vald» – heter
det i Magnus Erikssons landslag – »eger han att råd
sitt välja.» Till detta råd, hvaruti konungen enligt
sin konungaed förband sig att icke intaga utländsk
man, hörde »först erkebiskop, så lydbiskopar så många
som konungen godt synes af dem, som i hans rike bo,
och andra klerker, som honom nyttiga äro. Tolf ega
att i konungens råd vara af riddare och svenner och
ej flera.» Det blef emellertid ingalunda händelsen,
att den här uttryckta grundsatsen vid alla tillfällen
följdes. Tvärtom omvexlade antalet hela medeltiden
igenom, men grundsatsen var dock uttalad.
I Skåne var nu konungens närvaro ganska
nödvändig. Valdemar Christofersson hade nyss
återkommit och hyllades nu som bäst – det var vid
midsommarstiden konungen var i Skåne – af folket och
adeln i Jutland och på Viborgs ting. Att han kastade
lystna blickar öfver sundet till Skåne – det visste
Magnus, och att möjligen en och annan inom Skåne
kunde finnas, som gerna hade velat lyssna till den
nyvalde konungens lockelser, det egde Magnus skäl
att frukta med det friska minnet af riddar Johan
Offesson, som han först året förut lyckats kufva.
Redan i Maj 1338, således innan han ännu visste om
han någonsin skulle erhålla sina fäders rike, hade
Valdemar såsom »Danmarks arfvinge» beviljat staden
Anklam dess gamla rättigheter i Skåne. Må hända var
detta i viss mån anledningen till den tullfrihet, som
Magnus samma år meddelade »gästerna» för de varor,
som de på vagnar förde från Malmö till uppstäderna,
äfvensom till den bekräftelse på gamla rättigheter,
som han om våren 1339 lemnade Rostocks borgare.
Ännu tydligare visade Valdemar, att han betraktade
sig som Skånes rätta herre, då han detta år 1340 i
Lybeck ingick förlikning med de holsteinska grefvarne,
äfvensom med hertig Valdemar i Sleswig. Här bekräftade
han nämligen Stralsunds och Lybecks äldre rättigheter
i Danmark, synnerligast rörande marknaderna i Skåne.
Se, derför drog nu Magnus med sina, svenska rådsherrar
nedåt Skåne.
Här mottog han i Helsingborg den 28 Juni ny
hyllningsed af erkebiskopen med flere prelater,
riddare och borgare, hvilka lofvade konung Magnus,
hans drottning Blanka, deras son junker Erik samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
