Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der påfven denna tid residerade, voro de döda så
många, att påfven måste, inviga Rhone-floden för att
deruti nedkasta liken.
Äfven till den kalla Norden hittade denna förfärliga
pest vägen. Den kom hit från England. Huru den hitkom
beskrifva de isländska annalerna på följande sätt:
»Der kom seglande från England ett skepp, hvarpå var
mycket folk, och det lade till vid Bergen. Man hade
blott lossat litet af laddningen, då allt folket på
skeppet dog, och så snart godset kom upp i staden, dog
strax stadsfolket. Och derpå for smittan öfver hela
Norge. Manfallet i Bergen var så stort, att på en dag
kommo 80 lik, hvaribland 14 prester och 6 diakoner,
endast till en af kyrkorna. Englandskoggen sjelf sjönk
med alla liken och så godt som hela laddningen, utan
att blifva lossad, och flera fartyg sjönko med all
sin laddning eller drefvo omkring vidt och bredt. Den
samma sot for öfver Hjaltland, Orknöarna, Söderöarna
och Färöarna; dess beskaffenhet var sådan, att man ett
helt eller halft dygn kände ett hårdt styng, hvarpå
följde blodspottning, och så uppgaf man anden».
Enligt andra beskrifningar började sjukdomen med
en invärtes brännande hetta, hvarpå följde häftig
feber med styng och blodspottning af en stinkande
lukt, bölder i axelhålorna och knävecken samt stora
och små svarta fläckar öfver hela kroppen. Vanligen
följde döden inom tredje dygnet, öfverlefde man det
femte eller sjunde, kunde man hafva förhoppning
om att hemta sig. Dock inträffade detta med högst
få. Pesten var i högsta grad smittsam. Det ringaste
vidrörande af ting som tillhört en af sjukdomen
angripen eller det minsta närmande till en sådan
meddelade genast smittämnet. Vi kunna föreställa oss
de arma menniskornas förskräckelse, och vi få icke
undra på, om man betraktade den förfärliga sjukdomen
såsom en straffande Guds hemsökelse för menniskornas
synder. Någon mensklig hjelp fans icke, Gud allena
var frälsermannen.
Det var gifvet, att största manfallet skulle blifva
inom de fattigare klasserna, de som icke egde så
många medel som de rikare att genom sunda bostäder och
andra medel bevara sig för smittan. Till dessa hörde
naturligtvis de halftannat årtionde förut frigifne
trälarne. Bland presterna var dödligheten högeligen
stor, både inom Norge och Sverige. Det länder dem
till ära; det visar, att de icke skonade sig under
dessa Guds vredes dagar, utan med mod och förtröstan
till Gud fullgjorde sin pligt att besöka de fattiga,
trösta dem och hjelpa dem med den enda hjelp, som
stod dem till buds. I Vestergötland ensamt skola
466 prester hafva bortryckts, och i Norge måste man
taga 18-åriga ynglingar till prester, för att ej all
gudstjenst skulle upphöra.
De stora slägterna blefvo – åtminstone hos oss,
mindre i Norge[1]
– temligen förskonta. Man ser det
deraf, att inga testamenten i ansenligare mängd än
vanligt gjordes till kyrkor och kloster, något som
ofelbart skulle inträffat, om sjukdomen stigit inom
deras borgar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
