Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slott. Men gårdarne sjönko i värde genom brist
på arbetare, de föllo under halfva värdet, och man
finner i många salu- och bytesbref utsatt huru mycket
egendomen gaf i afgäld »innan plågan kom». Det påstås
att 2/3-delar af hela Sveriges befolkning dött bort
under detta år. I Vermlands bergslag återstodo endast
en dräng, två pigor och en hustru. I Upland var ej
mer än 1/6 af befolkningen qvar.
Inom Sverige utbredde sig icke sjukdomen med ens
öfver hela landet. Den synes äfven här hafva gått
en kretsgång, men söderut öfver Halland nedåt Skåne
och sedan utefter östra kusten. Det var då som
Knut Porses söner, junker Håkan och junker Knut,
dogo. Sedan rasade farsoten i vårt länd under året
1350. Till Gotland kom den från Östersjöstäderna.
Konungen vände om, som vi nämnde, från Lödöse och
reste, som det synes, undan den förfärliga fienden
uppåt norra Sverige till Jemtland, der han vistades
tills efter påsken den 28 Mars. Han ville fara till
S:t Olof, hette det, således i en slags pilgrimsfärd,
och helt visst tog han med sig sin drottning och sina
barn. Ifrån Jemtland begaf han sig till Trondhjem,
sedan sjukdomen der börjat aftaga, och derifrån till
Bergen, der han befann sig de första dagarna af Juni.
Kring Mälaren och i Stockholmstrakten visade sig
icke sjukdomen förr än fram uti September. Först det
följande året 1351 kom den stora döden till Finland,
hvarifrån den, äfvensom från Nowgorod och Pleskow,
utbredde sig öfver det inre Ryssland, tills den
slutligen upphörde i trakten af Svarta hafvet.
Vandrarens öga har ofta i våra stora skogar med
förvåning stannat vid märken efter diken och ödelagda
åkrar samt efter hustomter. Otvifvelaktigt hafva
der en gång i urminnes tider lyckliga menniskor
bott. Här har deras boskap betat, der har bonden med
sina söner och drängar plöjt i åkern, och der vid
den sprakande brasan å spiselhällen hafva de setat
mången vinterqväll och fröjdat sig åt minnen från
fordomtima. Men nu sjunger vinden genom den timmer
höga skogen glömskans sång öfver hvad som varit,
åkrarna bära inga skördar mer och ängarna betas ej
mera af jufverstinn boskap.
Mångfaldiga sägner om sådana djupt in i skogarna
belägna ödelagda hemman hafva fortplantats bland
folket. Vi vilja här uppteckna ett par om tvänne
kyrkor, som äfvenledes blifvit bortglömda och
kringvuxna af skog sedan den stora förödelsens tid.
Sjön Unden, som skiljer norra och södra Tiveden från
hvarandra, omfattar i söder en halfö, på hvars strand
ligga tvänne gårdar, Gullbordet och Skagen. Här i
trakten ser man öfver allt spår efter urgammal bygd,
fast der nu växer timmerhög furuskog. Här skola då
hafva legat ej mindre än sju hela gårdar, men nu
utgör hela trakten – Skaganäs kallad – ej fyllest
två hemman. Många, ja, mer än hundrade år efter den
stora döden bröts här bygd å nyo af Finnar[1], och
då hände sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
