Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdemar vinner Skåne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synas snarare hafva varit der för att bevaka
sina enskilda fördelar än konungens och landets.
Skånes förening med Sverige var dock, som vi minnas,
snarare herrarnes verk än konungens, och det synes
derför, som om man skulle kunnat vänta sig stora
ansträngningar å deras sida för att bibehålla och
skydda detta rika land; man skulle velat se dem
talrikt församlade kring sin konung, som skyndade till
dess försvar. Men något sådant inträffade icke. De
som burit vapen mot sin egen konung – låt vara att
upprorsfanan höjdes af konungens egen son, som eggades
dertill af samme herrar – hade svårt att ställa
sig som tillgifna och laglydiga undersåtar under
samme konung, i synnerhet om de fortfarande endast
väntade på första lägliga tillfälle att afskudda sig
hans välde. Dertill kom att Skåne betraktades som
ett särskildt rike utom Sveriges gräns, och enligt
lagen voro frälsemännen icke skyldiga att fullgöra
sin rusttjenst utom riksgränsen. Det fordrades
således någon annan bevekelsegrund för att förmå
de stolta herrarne att bispringa sin konung. Denne
bevekelsegrund kunde hafva funnits i tanken på det
gemensamma fäderneslandet, men detta var ett begrepp,
som i mer eller mindre mån var främmande för tiden,
och fans tanken derpå hos någon, så öfvervägdes
den helt och hållet af hatet till och missnöjet med
konungen, ett hat som fick ny näring, när de fingo
höra att Bengt Algotsson nu åter befann sig i Skåne,
och må hända äfven att han hade sammankomster med
konungen. För Magnus fans derför ingen annan utväg än
att med värfvadt folk utföra försvarskriget. Men för
att värfva folk fordras penningar, och äfven dessa
voro en sällsynt vara hos konung Magnus, helst som
han just vid denna tid med knapp nöd kunde hopskrapa
så mycket att han undgick bannstrålen.
Emellertid gjorde Magnus hvad han under dessa
förhållanden kunde göra. Håkan lemnade sin
fader, förmodligen för att samla folk, och Magnus
inneslöt sig i Helsingborg, der han sjelf öfvertog
försvaret. Dock öppnades å nyo underhandlingar med
Valdemar, och dessa leddes äfven nu af hertig Albrekt.
Huru det var, måtte Magnus’ ankomst till Skåne hafva
åstadkommit någon afbräck i Valdemars krigsrörelser
och bidrog äfven att påskynda hans bemödanden att
stå riktigt väl med hansestäderna, åtminstone att
förebygga deras närmande till Magnus. För att bedrifva
dessa underhandlingar begaf han sig också öfver till
Seland ungefär vid den tid, då Magnus och Håkan kommo
ned till Skåne.
På Valdemars uppmaning, att städerna skulle skicka
fullmäktige för att rådslå med honom, kommo de sista
dagarna af Juni till Köpenhamn borgmästarne från
Wismar, Rostock, Stralsund och Greifswald samt en
vecka derefter de fullmäktige från Lybeck. Vi känna
temligen noga hvad som nu föreföll mellan dessa
fullmäktige och Valdemar under dagarna från den 26
Juni till den 19 Juli. En skrifvare, som medföljde
borgmästaren från Rostock, har uppsatt en berättelse
deröfver, och denna berättelse finnes ännu i behåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
