Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De missnöjde herrarne välja Albrekt af Meklenburg till konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl det ena som det andra gjorde honom olämplig till
konung för dessa herrar. Äfven hansestäderna skulle
ogerna hafva sett en måg af Valdemar med de länder
han möjligen efter sin svärfader kunde ärfva äfven
förena Sveriges krona. Det hade blifvit för mycken
makt på en hand.
Den yngre, Albrekt, var deremot alldeles efter
herrarnes tycke, och honom erbjödo de också den
svenska kronan. Första framställningen härom gjordes
redan om våren 1363 i Vismar, således ungefär vid
den tiden som högtidligheterna pågingo som bäst i
Köpenhamn med anledning af Håkans och Margaretas
bröllop. Denna sak var nu snart afgjord, icke så
sättet att få den utförd. Man gick härvid, som vi
nämnde, tillväga med mycken försigtighet. Så ingicks
midsommardagen i Lybeck ett förbund mellan städerna
å ena samt Albrekt och de holsteinska grefvarna å
andra sidan, men dervid talades endast »om det krig,
som man hade i sinnet att föra». Underhandlingarna
här äro i öfrigt märkliga nog genom det språk,
som städerna förde. Furstarne åtogo sig att utrusta
1200 riddare och väpnare samt 600 krigare, städerna
åter förbundo sig att lemna 1200 mark silfver
och så många fartyg som behöfdes samt anskaffa
nödiga krigsmaskiner. Förbundet skulle räcka ett
år från nästkommande trettondedag jul. Men nu ville
städerna förbehålla sig rättighet att före utgången
af denna tid, om det befans öfverensstämmande med
deras fördelar, sluta särskild fred med fienden mot
att de erlade 600 mark silfver till furstarne, och
då man icke kunde komma öfverens härom – något som
man icke må undra på – blef afgörandet uppskjutet.
Ett bref från Niklis Thuresson, skrifvet i Kalmar
den 9 September 1363, och hvari han omtalar de
vilkor, hvarpå han förbundit sig med hertigarne,
visar likaledes huru försigtigt man ansåg sig böra gå
till väga. »Sedan hertigarne» – heter det – »kommit
till sin efterlängtade ställning i Sverige», skulle
de bekräfta alla de bref och friheter, som Niklis
erhållit af konungarna Magnus och Håkan, samt hålla
honom skadeslös för alla omkostnader, förluster och
besvär, som kunde blifva en följd af den befattning
han nu åtagit sig.
Konung Valdemar gjorde mot slutet af detta år, 1363,
en utländsk resa. Man vet icke, om han hade någon
aning om de stämplingar, som bedrefvos mot hans måg
och konung Magnus, ehuru troligt det är, att något
sådant icke kunnat undgå hans skarpa blick, öfvad som
den var i ränker och hemliga förhandlingar. Men så
mycket underligare och oförklarligare förefaller det
då, att han liksom öfvergaf alltsammans. Må hända
ville han undvika att förklara sig hvarken for den
ena eller andra sidan. I Oktober reste han öfver
till Pomern och var således ganska nära sjelfva
härden för stämplingarna mot Magnus och Håkan. Han
gjorde dock, som vi nämnt, intet hvarken för att
hindra företaget eller för att underrätta dem det
gälde derom, åtminstone enligt allt hvad man vet. I
början af November begaf han sig från Pomern för att
infinna sig i Krakau[1], der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
