Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thuresson var son af Thure Kettilsson och en
Sigrid. Farfadern Kettil uppgifves såsom Bielkeättens
äldste kände ättefader.
Vi vilja nu se, hvad som föregick i Sverige, medan
konung Albrekt var i Finland. Strax före sin afresa
hade han utnämnt Carl Ulfsson af Tofta till sin marsk
och gifvit honom Stockholms slott med underlydande
länd i förläning. Frampå nyåret 1365 fick herr
Carl tidender om att konungarne Magnus och Håkan
voro i antågande med en stor här, och strax derpå
bekräftades dessa underrättelser genom konungarnes
öppna bref till erkebiskopen samt ridderskap och
klerker i efkestiftet.
Denna här bestod af folk från både Norge och Sverige,
till och med från Danmark, säges det i rimkrönikan. Af
svenska herrar, som voro med dem, märke vi Johan
Christinaeson, Erik Kjellsson (Puke), Fjalar Pijk,
Peder Porse. Att de voro omgifna af flera norska
herrar, faller af sig sjelft.
Utan något motstånd hade konungarne ryckt fram
till Arboga. Det var härifrån, som de utfärdade
det ofvannämnda brefvet till de gode männen i
erkestiftet. »Det Var allom bekant» – yttras häruti –
»hurusom utländske herrar af roflystnad och med våld
hade förträngt dem från deras rike. Nu hade de kommit
för att vinna det tillbaka och återföra det i sitt
forna skick. Alla undersåtar borde veta, att de voro
konungarnes arfborne män, och att konungarne voro
deras herrar, med lag och rätt komna till riket. Utan
afseende på, huru de blifvit behandlade, skänkte de nu
sin nåd åt alla, som sökte den. Dem, som icke sökte
eller mottogo denna deras nåd, sågo de sig tvungna
att hemsöka med eld och brand, såsom dem, hvilka buro
afvog sköld mot sin rätta herre, en hårdhet, som de
blott nödtvungne och med största sorg tillgrepo».
Det är troligt att detta bref – och helt visst
utskickades liknande till de öfriga Mälarlandskapen –
icke blef alldeles utan verkan. I den oreda, hvari
under dessa år allt befann sig, visste bonden
knappast hvem han borde lyda. Tre kallade sig
konungar i Sverige; de mäktigaste och kraftfullaste
herrarne stodo omkring den konungen, som kommit
från Tyskland, och den ena beskyllningen hårdare an
den andra utspriddes om den gamle konungen. Detta
oaktadt hängde dock folkets sinne fast vid den
infödde svenske konungen, och hade de fått handla
på egen hand, hade Magnus sjelf blott i rättan tid
visat litet mera kraft, skulle helt säkert Tyskarne
blifvit med blodiga nackar jagade ur landet, oaktadt
alla herrarnes bemödanden.
Från Arboga ryckte konungarne fram till Vesterås,
der hären förlades så väl i staden som i trakten
omkring. Här börjades nu ett vanligt lägerlif, som
när man icke tror på någon fara. Man drack och man
svirade. Vägen stod öppen till Stockholm. Konung
Albrekt var frånvarande i Finland, och på något
allvarsamt motstånd mot den mäktiga hären kunde
knappast marsken Carl Ulfsson och de qvarvarande
tyska herrarne tänka. Härutinnan bedrog sig dock
konungarnes folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
