Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat än att infria sitt löfte och återgå i
fångenskap, och det gjorde han.
I tornet Kärnan i Stockholm fick konung Magnus,
den forne herskaren öfver Sverige, Norge och
Skåne, tillbringa långa år af nöd och elände. Må
hända framstodo här för hans tankar mer än en gång
skiftningarna i hans öde och all tings förgänglighet.
Genom fängelsegluggen kunde han se stället, der den
unge, ridderlige, förhoppningsfulle konungasonen,
junker Magnus, Birgers och Märtas son, halshöggs
för 46 år sedan, för att bereda honom vägen till
den krona, som numera var en annans. Det var en egen
sammanställning. Stupstocken för konung Birgers son,
fängelset för hertig Eriks – och båda ledo icke för
sin egen, utan för andras skull.
Någon gång hemtades konungen upp ur fängelset. Det var
händelsen, då han skref det ofvananförda brefvet
af den 16 Januari 1367. Han fördes då upp i stora
matsalen på slottet och här försiggick underhandlingen
och här framlades till hans underskrift det troligen
redan förut uppsatta brefvet. Han frikallar
deruti Gerdt Snakenborg från all anmärkning för
det han återlemnat Axevalla slott, som han under
sin fångenskap anförtrott honom. Salen var full af
utländska herrar. Bland de svenska voro riksmarsken
Carl Ulfsson till Tofta och biskop Nils i Linköping,
Men sedan förhandlingen var slut, fördes konungen
åter ned i sitt dystra och trånga fängelse.
Först på sensommaren 1365 kom konung Albrekt åter
från Finland, som han då underlagt sig.
Konung Håkan förlorade för denna olyckas skull icke
modet, och icke heller konungarnes öfriga anhängare.
Hela vestra delen af riket var i konung Håkans
händer och äfven i de norra delarna af riket synas
utländingarne haft strider att bestå. I Rafn Barnekows
räkenskaper ser man omtalas en slagtning i Dalarna, om
hvilken man dock icke känner mera, än att riddarens
folk i densamma förlorade några hästar. Det är
dock klart att herr Rafn hade framgång här, ty han
förlänades derefter med Dalarna. Der omtalas äfven
ett tåg till Helsingland.
Men på våren 1366 vid pingsttiden bröt konung
Valdemar, åtföljd af hertig Erik af Saxen, in i södra
Sverige. Sannolikt, ehuru ej med visshet kändt, är
att konung Håkan med norska trupper var med. Oaktadt
tappert motstånd intogs vestra delen af Småland
och de angränsande häradena af Vestergötland. Man
känner dock af krigshändelserna föga mer, än hvad
som antyddes i de nämnda Rafn Barnekows räkenskaper.
Enligt dessa skall en strid hafva stått vid – det
må hända samtidigt uppförda fästet – Oppensten,
Ruinerna af detta slott synas ännu i Åsarps socken
i östra delen af Vestergötland (Kinds härad). Åsarps
socken ligger söder om Sämb-sjön, hvilken åter ligger
strax söder om Åsunden. I dessa anteckningar omtalas
äfven förluster som blifvit gjorda vid ett ställe,
kalladt Uerve, men om hvars läge man är okunnig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
