Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu föll norra Halland med Varberg i Valdemars
händer, dock icke genom grefve Henrik af Holstein,
utan må hända genom utbyte mot Bohus, der vi efter
denna tid finna den tappre Narve Ingevaldsson såsom
slottsherre. Äfven Gotland tillföll åter Valdemar.
Det började nu se mörkt ut för konung Albrekt,
och fadern, den sluge hertig Albrekt, började frukta
för fortvaron af sin familjs välde i Sverige. Tydligt
fans för Meklenburgarne ingen annan utväg än att genom
kloka eftergifter söka afkyla Valdemars hjelpsamhet
för sin svärson, och den gamle hertigen skyndade
genast att öppna underhandlingar, hvilka slutade
dermed att en sammankomst beramades mellan hertigen
och konung Valdemar på Aaleholms slott på Laaland.
Det var den 28 Juli 1366, som de här sammanträffade,
och som den traktat ingicks, hvilken skulle bestämma
öfver Sveriges öden, utan att konung Albrekt var
närvarande eller ens visste något derom.
Valdemar skulle erhålla Gotland, Värend och
Finnheden i Småland, Kind och Mark i Vestergötland
samt Elfsborgs slott med den deromkring liggände
landsträckan vid vesterhafvet, äfvensom bekräftelse
på besittningen af Halland med Varberg. Dessa
länder skulle för evärdeliga tider afträdas
till Danmark. Valdemar lofvade deremot att
bistå konung Albrekt emot hvem som helst,
och skulle han göra några vidare eröfringar i
Sverige, skulle han genast antingen nedbryta
slotten eller öfverlemna dem åt Albrekt.
Man ser tydligt att Valdemar dikterade fredsvilkoren,
så helt och hållet till hans fördel äro de,
och den listige meklenburgaren gick in på allt, ty i
sjelfva verket var det icke han som förlorade dessa
länder, utan Håkan och Magnus. Men icke nog härmed,
der finnes i Aaleholms fredstraktat en punkt af
följande lydelse:
»Konung Albrekt lofvade, att han icke skulle släppa
konung Magnus lös ur sitt fängelse, förr än han
hade gifvit konung Valdemar och Danmarks rike sådana
försäkringar på de nyssnämnda landskapen och på denna
öfverenskommelse, att konung Valdemar, hans arfvingar
och Danmarks rike dermed kunde vara betryggade,
samt att kan icke skulle ingå någon förlikning med
Håkan under de första två eller tre åren, förr än
denne gått in på samma bestämmelser och gifvit konung
Valdemar full säkerhet för de afträdda slotten och
landskapen. Om konung Håkan icke ville gifva någon
sådan säkerhet, och till följd deraf krig uppstodo
mellan honom och Albrekt, då skulle Valdemar och
Albrekt med all sin makt bistå hvarandra mot konung
Håkan, tills han uppfylt de nämnda vilkoren».
Efter ett halft år eller vid Kyndelsmessan år 1367
skulle konung Albrekt infinna sig i Kalmar och
konung Valdemar i det nybyggda fästet vid Bröms[1]
på gränsen till Bleking. Bägge skulle åtföljas af
sina rikens råd och här sammankomma för att öfverlägga
om och ytterligare befästa den nu aftalade freden,
men utan att upphäfva något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
