Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Margaretas reduktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela eller en del af uppbörden. I ett
län på räkenskap kunde konungen betraktas
som förlagsman, i län på afgift liksom i
län på krigstjenst var eremot läntagaren förlagsman.
Den senare lemnade konungen sin tjenst,
vare, sig för krig eller fred, och derför innehande
han förläningen som ersättning eller som lön för
denna tjenst. Derför kunde icke konungen anvisa
sitt hoffolk på något af dessa län, men
väl på ett »län på räkenskap».
Det sistnämnda slaget af län står derför
närmast intill och bildar liksom öfvergången till det
slag af län, som konungen behöll för sin räkning och,
hvilkas förvaltning han öfverlät åt sina enskilda
tjenare. Sådana län sades konungen sjelf hafva i
sin värjo eller ligga vid hans fatabur. Vi behöfva
knappast påpeka den stora skilnaden mellan en
sådan konungens enskilde tjenare såsom innehafvare
af ett konungens slott eller län och en af de store
såsom innehafvare af ett slott eller län på något
af de förutnämnda vilkoren. Och likväl voro
alla konungens tjenstemän. Men stormännen tänkte
mindre på tjensten än på inkomsterna af länet, och
hans makt var emot konungen så stor, att han icke
behöfde böja sig för honom.
Att länets betydelse af ersättning för tjenst så
småningom försvann och till slut i sjelfva
verket blef en bisak, visar sig tydligast af de
s. k, pantlänen. Ett sådant län gafs af konungen
såsom säkerhet för undfånget lån, och då det
naturligtvis kunde hända, att ett bekommet
lån ej på lång tid betades, inträffade det,
att ett pantelän kunde gå i arf geoom
flera generationer, innan det blef betaldt. Af
ett sådant »län på pant» uppbar innehafvaren
alla inkomster utan afdrag på skulden, något
som är märkeligt nog, då det var förbjudet denna
tid att taga ränta å ett lån och detta betraktades
såsom en svår synd. Någon förändring synes väl denna
sed i enlighet med »Guds och den heliga kyrkans lag»
hafva undergått, men denna synes hafva varit snart
öfvergående, ty mot medeltidens slut finnes
stadgadt, att hvar god man skall njuta sin
pant efter sitt brefs lydelse utan tjenst eller
tunga. Genom dessa pantelän var också liksom en
möjlighet gifven för de store att vinna ärftlighet
för sina län.
Öfver sitt län herskade läntagaren utan någon
synnerlig inskränkning i sin makt, tillförordnade
fogdar fogdar och embetsmän, pålade lagliga skatter
och pantsatte länet åt andra, stundom mot vilkor af
krigstjenst, så att läntagaren fick i sin ordning
läntagare under sig. När nu flera län samlades på en
hand, såsom hos en Bo Jonsson och många andra, med
hvilka vi i det följande få göra bekantskap, kan
man lätt förklara för sig, så väl huru mäktiga
de skulle känna sig som det sjelfsvåld, hvilket
hos dem uppenbarade sig både mot konungen och mot
lagen. Man förundrar sig då ej mera öfver sådana
handlingar, som då en läntagere förklarer unionskonungen eller
äfven ett främmande lands konung krig, eller då inom
riket en sådan krigsförklaring utfärdades af den ene
läntagaren mot den andre eller, som det tilldrog sig under
konung Hans’ tid, af en konungens embetsman på Örebro mot
Vadstena stad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
