Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Margareta vinner Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de skulle få återvända, och påstodo att detta
enligt fredsslutet icke kunde dem förvägras. De
hanseatiske befälhafvarne ansågo det emellertid
vådligt, men kunde ej förhindra dem att fara
ut och in. Samma försigtighet iakttogo de mot
drottningen. Hon inbjöd, då hon om sommaren 1396
vistades i mellersta Sverige, höfvidsmännen till
sig flera gånger, reste dem till och med en gång
till mötes på blott 2 mils afstånd från Stockholm,
men de vågade icke öfvergifva sin post.
När så ett år var gånget, blef v. der Halle efter
flera gånger förnyad anhållan entledigad och en
Albrekt Russe kom i hans ställe. Denne fick helt
oförmodadt en dag ett besök, som föreföll honom ganska
underligt. En man kom upp till honom från staden och
bad honom väl förvara slottet, ty högsta nöd stode
för dörren. »Kära vän» – sade då Albrekt Russe – »vet
du något ondt vara på färde, så låt mig veta det.» –
Mannen svarade, att han icke kunde säga något vidare,
men slutligen föll han på knä, lade tvänne fingrar på
en tegelsten och yttrade: »Tegelsten, jag säger dig,
så sant mig Gud hjelpe och helgonen, Stockholm är
förrådt.» Derefter reste sig mannen, lyfte sina händer
mot himlen och utropade: »Så sant mig Gud hjelpe
i min sista stund, är det sant hvad jag svurit.»
Albrekt Russe sökte väl ytterligare utforska mannen,
men det var omöjligt att få ett ord vidare af honom.
Kort derefter, det var vid midsommartiden, kom
underrättelse till Russe, att Fetaliebröder kommo
seglande genom Stockholms skärgård. Det var icke
mindre än 42 skepp med 1,200 man ombord, hvilka kommo
från Visby, der konung Albrekts son om sommaren
1396 slagit sig ned. Nu förstod Russe, att mannen
talat sanning, och att den yttersta försigtighet var
af nöden, helst som besättningen var undertalig,
emedan en mängd fått lemna tjensten, utan att de
blifvit ersatta af andra. Albrekt Russes klokhet och
vaksamhet räddade staden, som, enligt hans bref till
de preussiska städerna, varit förlorad, om han icke
förut blifvit varnad. Fetaliebröderne nödgades nu
afsegla med oförrättadt ärende.
Slutligen randades året 1399 och den tid nalkades,
då konung Albrekt skulle bestämma, hvilketdera han
ville, antingen utbetala de 60,000 markerna eller
återgå i fängelse eller öfverlemna Stockholm.
Albrekt var ännu densamme, som vi lärt känna i det
föregående, lika lättsinnig och obetänksam. Han hade
uppfordrat sina undersåtar att sammanbringa den stora
lösesumman, som var vilkoret för hans frihet och det
enda medlet att rädda Stockholm, och med högsinthet
hade de meklenburgska fruarna och jungfrurna hopsamlat
sina guldsmycken och prydnader och lemnat dem till
Albrekt. Men den oförbätterlige konungen bortslösade
pengarna på praktfulla hoffester och lät tiden förgå
under tvister om obetydligheter med staden Lybeck,
tills det var för sent. När nu tiden nalkades,
skrefvo de 7 städernas fullmäktige från ett möte i
Lybeck i April 1398 till konungen och begärde få veta
hans beslut i frågan. Albrekt sökte förhala tiden,
men då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
