Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Margareta och Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härleda sig från Valdemar Atterdags eröfring af ön,
eller om denna del blifvit tagen nu under striden
med Albrekt.
Men emellertid hade ön varit en kär uppehållsort
för Vitalianerna och var det ännu, så att Albrekt
och hans son der funno betydligt stoff för sin
fåfänga verksamhet mot Margareta. Här fortsattes
också striden. Konung Albrekts folk i Visby erhöll
sannolikt redan, när Stockholm öfverlemnades åt
Hansestäderna, förstärkning genom krigsfolket från
Stockholm, och om sommaren 1396 skickade Albrekt
sin son, hertig Erik, dit öfver. Denne kom, åtföljd
af sin gemål, hertiginnan Sofia från Wolgast,
samt mycket krigsfolk både till häst och fot. Han
uppbyggde här söder om Visby vid Klintehamn ett
slott, som han kallade Landeskrone eller Kronvall.
I spetsen för Margaretas folk på ön stod Sven
Sture. Han hade blifvit ditskickad kort efter
fredsslutet. Det var till börden en dansk, ehuru
han redan 1392 hade gods i Sverige, och bör skiljas
från de svenska Sturarne, hvilka förde tre sjöblad
i vapnet. Dennes sköld var tredelad genom en uppåt
vänd vinkel. Genom sin dotter blef han morfader till
en i det följande mycket framstående man Nils Bosson,
hvilken upptog sin moders namn och kallade sig Sture.
Mellan hertigen och denne Sven Sture uppstod nu en
långvarig fejd, som slutade så, att Sven gick öfver
till hertigen med sitt folk, hvarigenom den senare
kom i besittning af de fästen, Sven uppfört.
Året 1396 hade dock Fetaliebröderne varit mindre
synliga i Östersjön, naturligtvis i följd af de
stora ansträngningar, som 1395 och 1396 vidtagits
emot dem. De visade sig då på farvattnen vesterut och
hade ett tillhåll i Ost-Friesland[1]. De glömde dock
alldeles icke bort sina gamla bekanta, utan gjorde
sig litet emellan påminte, såsom då de 1397 på våren
i sjelfva hamnen vid Marstrand togo icke mindre än
14 fartyg.
Längre fram på sommaren kommo de dock i massa tillbaka
till Östersjön och hotade att blifva farligare än
någonsin. Naturligtvis blef Gotland nu som förut
deras förnämsta tillhåll, och genom öns läge midt
i stråkvägen för all seglats kunde de härifrån
tillintetgöra så godt som all handel på Östersjön.
Hertig Erik kallade dem nu till Gotland och samlade
dem omkring sig. Han behöfde dem för sina planer på
Stockholm, hvilka dock, som vi veta, stannade vid
blotta försök. I sammanhang med dessa planer ansåg
han sig böra försäkra sig om Visby och lyckades äfven
genom förräderi af en tysk vid namn Smal-Henrik blifva
mästare af tvänne torn, nämligen det s. k. Segeltornet
vid stranden och ett annat, som efter den tyska
förrädaren kallades Smal-Henrik.
Kort derefter dog hertig Erik på Landeskrone den 27
Juli 1397. På sin dödssäng hade han gifvit befallning
att återlemna de båda tornen. Hans efterlefverska,
hertiginnan Sofia, utnämnde Sven Sture
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
