Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Margareta och presterne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillgifven. Det hade inplantats hos henne från
tidigaste barnaåren. Hennes hofmästarinna, den stränga
och fromma fru Märta, S:t Birgittas dotter, som tog
hennes uppfostran om hand, när hon vid 12 års ålder
blef konung Håkans brud, och som med samma ris agade
både drottningen och sin egen dotter Ingegerd, ingöt
hos den blifvande herskarinnan öfver Nordens trenne
riken den fromma vördnad för kyrkan och dess tjenare,
som utmärkte den heliga Birgittas slägt. Också
bibehöll Margareta alltjemt den tillgifvenhet för de
andliga, som hon såsom barn insupit. Mest visade sig
detta i afseende på Vadstena, der hennes fostersyster
Ingegard en tid var abedissa. Gerna älskade hon, när
hon uppehöll sig i Sverige, att tillbringa någon tid,
ibland längre, ibland kortare, i Vadstena kloster.
En gång kom hon dit – det var sjelfva julafton 1403,
samma år som hon om våren aflyste femtonmarkshjelpen
– för att der tillbringa julen i andakt och
botgörelse. Hon dröjde då qvar långt in i Januari
månad det påföljande året. När det led mot slutet, att
hon skulle draga derifrån, bad hon på det ödmjukaste
munkarne och nunnorna, att hon skulle blifva upptagen
i deras samfund och sålunda blifva delaktig af deras
böner och goda verk. Detta bifölls naturligtvis, och
när dagen för hennes afresa var inne, sammankallade
hon i samtalsrummet först systrarna och sedan bröderna
samt kysste till stärkande af sitt systerskap alla
på handen. En af bröderna, en lekman, höljde dervid
sin kåpa omkring handen, när han framräckte den. Men
drottningen sade: »Nej! Tag du bort kåpan och räck
fram din bara hand, ty nu är jag ju din syster.»
Som ett motstycke härtill – den föregående berättelsen
finnes antecknad i Vadstenamunkarnes dagbok – berättar
Ericus Olai ett drag af drottningen, som ingalunda
vittnar om någon öfverdrifven vördnad för de andliga
fäderna. Den gamle erkebiskop Henrik i Upsala hade
i sina dagar samlat en betydlig förmögenhet. Han
dog i Mars 1408, en månad efter sedan han uppsatt
sitt testamente, hvari han gifver all sin egendom,
löst och fast, till Upsala domkyrka. Men kyrkan
fick dock icke mycket godt af allt erkebiskopens
guld och silfver. Det nedlades visserligen i en
jernbeslagen kista för att föras från biskopens gård
till domkyrkan, och när kistan vederbörligen stod
på sin plats på vagnen, steg domprosten Andreas upp
och satte sig för säkerhets skull på kistan, och
så bar det af. Knappt hade dock domprosten kommit
med den dybara skatten ett stycke på vägen, förr än
drottningens fogde kom, och stötte honom af kistan
och försvann med denna och allt hvad hon innehöll.
Allt detta är väl icke att fatta alldeles efter
orden. Ericus Olai var i allmänhet ingen vän af
Margareta. Han säger om henne, att danskarne vördade
henne som en gudinna, men att svenskarne höllo henne
för en helvetespina. Vare härmed huru som helst,
visst är, att Margareta på intet vis så gynnade de
andlige, att hon derför lät kronans fördel fara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
