Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Margareta och presterne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det ser man af reduktionen, som drabbade kyrkan
ganska hårdt. Missnöje uppstod också hos kyrkans
män, och man ser spår deraf redan 1403, ehuru det
i allmänhet tillbakahölls och undertrycktes, så
länge Margareta lefde. Det nämnda året skickade
Linköpings domkapitel – Knut Bosson innehade då
sedan år 1391 Linköpings biskopsstol – ett ombud
till Rom att klaga öfver de oförrätter, kyrkan
dagligen fick utstå och nu hade lidit under en tid
af 40 år. Sex år derefter, när samma kapitel skulle
utse ett ombud till kyrkomötet i Pisa, som då skulle
sammanträda, skrefvo domherrarne ett bref till rådet
och förklarade, att de voro stympare och olärde i
jemförelse med de i mötet deltagande, högt upplyste
herrar och män, hvilka instälde sig der med mycken
prakt och ståt. De anförde som exempel biskopen af
Würtzburg, som drog dit med 300 hästar, under det
att de voro så plågade af tyranniska fogdar, att de
icke vågade öppna munnen en gång, och beröfvades af
dem vid verldsliga domstolar kyrkans gods.
Det är att märka, att öfverläggningen om kapitlets
deltagande i kyrkomötet fördes, medan stiftets biskop
vistades hos drottningen.
Men först sista året af Margaretas lefnad, på ett
kyrkomöte i Arboga, en månad före drottningens
död, uttalade sig de andlige herrarnes missnöje
öppet. Man fattade här muntligen det beslut, att ingen
lekman finge döma öfver kyrkans gods och att allt,
som blifvit kyrkan afhändt genom utslag, fälda
af endast lekmän, var ogiltigt. Man hade hittills
tegat vid hvad som skett, emedan konungen sällan höll
ting här i landet, men nu, sedan man kunnat
finna tjenliga domare, hade man för afsigt att vid
första tillfälle bistå de kyrkor, som varit utsatta
för dylika oförrätter. – Tvänne gods dömdes vid samma
tillfälle åter under kyrkan från kronan. Dock fingo
de andlige fäderne erfara, att de härutinnan föga
förmådde utan hjelp af konungamakten. Ty det ena
godset fick ej kyrkan tillbaka förr än 1414 och det
andra först 1440.
Ännu en omständighet böra vi omnämna, medan vi
sysselsätta oss med presterna. Det är erkebiskopsvalet
efter erkebiskop Henrik. Konungen ville nämligen hafva
till erkebiskop i Sverige sin kansler för Danmark
Johannes Gerkesson (Jerechini), och lyckades äfven
få sin vilja fram, ehuru domkapitlet i Upsala redan
gjort sitt val.
Strax efter erkebiskop Henriks död sammanträdde
nämligen kapitelsherrarne i Upsala och valde
domprosten, den ofvannämnda Andreas Johansson, till
erkebiskop. Det var en man af mycket anseende, som
redan var intagen i konungens råd. Om valet uppsattes
en särskild skrift, hvari domprosten erhåller mycket
beröm för sina insigter, fromhet, erfarenhet och
kraft, och med denna skrifvelse sändes särskilda
utsedde till påfven Gregorius XII.
Men äfven konung Erik anmälde sin man hos samme påfve,
hvilken också gaf konungens man företrädet. Det var
dock icke så alldeles lätt att komma ifrån Andreas;
men drottning Margareta anvisade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
