Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget om Sleswig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ditmarskerne hotade på den andra sidan, och
hertigdömets mäktigaste riddare Claes Lembeck låg i
öppen strid med hertiginnans drots, Erik Krummedige.
Det var sålunda godt att hafva en sådan vän att lita
sig till, som drottning Margareta. Och Margareta
var dertill en, som ej blott hjelpte med goda råd,
hon hade äfven tillgång till sådant, som vid alla
tillfällen är nödvändigt – penningar. Hon lånte den
betryckta hertiginnan den ena summan efter den andra,
och i samma mån ökades drottningens inflytande.
Oegennyttig var dock icke Magaretas hjelp. Hon hade
sitt mål stadigt i sigte, och detta mål var detsamma
som Valdemar Atterdags, detsamma som de föregående
danska konungarnes, allt sedan den olycksaliga stund,
då södra Jutland skildes från riket: att återvinna
denna landsdel till riket. Redan förut hade hon dels
genom köp, dels i pant bekommit en mängd gods och
enskilda gårdar i hertigdömet; nu tycktes hon komma
sitt mål närmare än någonsin. Hertiginnan lemnade
sin äldste son till drottningen att uppfostras vid
hennes hof, hennes ena dotter Ingeborg insattes
af drottningen såsom nunna i Vadstena kloster[1],
och hertigdomets förvaltning samt förmynderskapet
öfver de unga grefvarne uppdrogs åt konung Erik såsom
länsherre. Härunder kom det ena slottet och häradet
efter det andra i drottningens och
konung Eriks händer, den sleswigska adeln och presterne vore
dem tillgifna och tyskarne höllo på att förlora allt
inflytande. Ett par fredsår till, och de hade
trängts ut ur Danmark så tyst och stilla, att de
sjelfve knappt vetat, huru det gått till.
En fans dock, som genomskådade drottningens
planer. Det var hertiginnan Elisabeths svåger,
grefve Henrik. Och han beslöt att draga ett streck
öfver drottningens räkning. Första vilkoret var att
söndra hertiginnan från drottningen, och det var
hög tid, ty drottningen hade satt sig i besittning
af hela landet, med undantag blott af Sleswig och
Gottorp. Förhållandet började också snart blifva
spändt mellan Elisabeth och Margtareta, och den
ömsesidiga misstron växte med hvarje dag, så att det
till slut blef ett allmänt samtalsämne. Drottningen hade
då ett personligt möte med hertiginnan och förmådde
henne, för att visa osannfärdigheten af det gängse
talet, att på en kort tid till sig aflåta Gottorps
slott, och hertiginnan gick in på detta förslag.
Man begaf sig i följd häraf till Gottorp och, när
man trädde in i slottet, tecknade drottning Margareta
ett kors på porten, liksom om hon dermed ville taga
slottet i besittning. Uppe på slottet väntade en
furstlig måltid, och allt var glädje och skämt,
när man satte sig till bords. Så förgick en stund,
då en af dem, som följde med drottningen, hviskade
henne något i örat. Drottningen reste sig häftigt
upp från bordet och vreden flammade ur hennes stora
mörka ögon. Hertiginnan Elisabeth blef förskräckt,
men hann ej yttra ett enda ord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
