Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsåren 1421-1429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hansestäderna lofvat komma till något möte. De sista
underhandlingarna voro dock förda skriftligen, så att
mäster Stoch kunde fullkomligt bevisa osannfärdigheten
af grefvens ord. Men saken förblef emellertid sådan
den var, och mäster Stoch nedlade en formlig protest
mot grefvarne och städerna samt stämde dem inför
kejsarens domstol.
Allt var således ett väl utfördt spel, hvarvid mäster
Stoch begagnats att insöfva konungen i säkerhet. Just
vid den tid, då denne senast i Lybeck erhöll löftet
om att de fullmäktige skulle afgå till Falsterbo,
låg den hanseatiska flottan, 240 segel stark,
färdig att utlöpa från Wismar, och grefve Gerhard
var antagen till anförare. Derför blef den kejserlige
kommissarien uppehållen i Rendsburg med fagert tal,
tills grefve Adolf kunde veta eller fått underrättelse
om att flottan kommit till Köpenhamn. Annandag Påsk
lopp flottan ut till sjös och dagen derpå ankom den
på Köpenhamns redd.
Här låg konungens flotta, hvars tillintetgörande var
hufvudafsigten med den ovanligt stora hanseatiska
utrustningen; det andra syftet var att bemäktiga sig
Köpenhamn. Det senare syftet kunde dock icke uppnås,
tack vare de försvarsanstalter, hvilka voro vidtagna.
Inloppet till Köpenhamn är uppfyldt af grund, hvilka
bilda några smala rännor. Räfshalen mellan Amager
och Slottsholmen är den förnämsta af dessa. Der
denna var som smalast stod ett gammalt stentorn,
som på 1200-talet uppförts af erkebiskop Jacob
Erlandsson. Köpenhamn hade nemligen tillhört biskopen
i Roskild och genom byte öfvergått från dennes ego
till kronans samt nu 1422 af konung Erik erhållit
en ny stadsrätt. Det nämnda stentornet, som numera
var förfallet, användes att uppföra blockhus och
vid sidan af dessa lades några starkt bemannade
och med skjutvapen och blidor försedda fartyg. På
detta sätt skulle inloppet till den inre hamnen,
der hufvudflottan låg, skyddas.
Vid åsynen af dessa försvarsanstalter uppgaf fienden
försöket att omedelbart angripa staden. Icke heller
kunde han rätt vinna sin afsigt att förstöra konungens
flotta, då denna var oåtkomlig. En pråm lades väl
så tätt under blockhusen som möjligt och började
derifrån beskjuta konungens folk, så att flera
skepp skola hafva blifvit skjutna i sank, men någon
hufvudsaklig framgång vans ej. Härunder försökte
fienden att försänka inloppen till staden för att
sålunda innestänga hela unionsflottan. Men äfven
detta misslyckades. Wismarboarne nedsänkte nämligen
sitt skepp så, att det kom att ligga längs med rännan
i stället för tvärs öfver. Då deras skepp var det
sista som skulle sänkas och arbetet för öfrigt var
fullbordadt, så att man ej ville uppoffra ytterligare
ett skepp för detta ändamål, lyftade den fiendtliga
flottan ankar och lade sig (sannolikt) vid Dragö. Här
var det som den kejserlige kommissarien fann den
liggande för ankar.
Men på Köpenhamns slott anstäldes fyra dagar efter
Pingst ett präktigt gästabud, der man firade den
lyckliga utgången af striden.
Efter det misslyckade anfallet på Köpenhamn gjorde
grefve Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
