Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsåren 1421-1429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Plötsligt utbredde sig i staden och på skeppen ett
rykte, att den hanseatiska flottan kom seglande uppför
kusten. De engelska skeppen lättade genast ankar och
gingo till hafs, och många af invånarna följde deras
exempel, bland andra sjelfve biskopen. Han begaf sig
ombord på ett af de engelska skeppen, men brådskan
var så stor, att han ej vidtog några anstalter till
att rädda hvarken sina eller kyrkans skatter.
Det var emellertid Bartholomaeus Voeth och
Vitaliebröderne som kommo. De lade i land, och då de
funno så godt som intet motstånd, plundrade de staden,
inträngde i biskopsgården och borttogo utom alla der
befintliga dyrbarheter biskopens hela boksamling. Det
tagna bytet förstorades ännu mera, då en handelsflotta
från Nordlanden kom seglande till Bergen med en
dyrbar laddning af fisk, pelsverk, fjäder och andra
varor. Den föll hel och hållen i röfvarnes händer.
Med sitt rika byte seglade Bartholomaeus till Wismar.
Framgången af detta företag eggade Bartholomaeus att
följande året försöka en ny landgång i Bergen.
Kort före Påsk lemnade han med sitt folk Wismar
och Lördagen efter Påsk eller den 2 April ankom
han utanför Bergen. Hans flotta bestod af blott
7 skepp med en besättning af 400 man, ty han hade
ej gifvit sig tid att invänta alla Vitaliebröderna,
emedan vid detta företag allt berodde på skyndsamhet
och på anfallets plötslighet. Denna gång hade dock
invånarne i Bergen i tid fått underrättelse om, att
Bartholomaeus seglat genom sundet, så att de hunnit
befästa både kungsgården och biskopsgården samt sända
bud till de närmaste orterna att skynda till hjelp.
Bartholomaeus och hans män möttes derför af ett
oväntadt motstånd och så när hade denna strid blifvit
deras sista. Då fick Bartholomaeus ögonen på en
yngling, som tycktes vilja säga honom någonting. Det
var en tysk handelsbetjent, och han omtalade i hast
för sjöröfvaren, »att man hvart ögonblick väntade
undsättning i staden, så att det bästa Bartholomaeus
kunde göra, vore att ju förr desto hellre sticka
ut till sjös». Röfvaren lät ej säga sig detta två
gånger. Fäktande drog han sig tillbaka ner till
hamnen och besteg sina skepp samt lade ut.
Knappt hade Vitaliebröderne kommit utom skären,
förr än de märkte, att en norsk flotta om nära
100 segel kom seglande norrifrån och kryssade
uppemot Bergensfjorden; sunnanvind blåste nämligen
den dagen. Bartholomaeus fann snart, att man måste
slåss, ty vinden förde hans fartyg rakt på fienden,
men faran var ej så stor, som den vid första
anblicken syntes. Ty dels voro de norska skeppen
blott små kustfartyg, dels styrde de utan ordning och
sammanhang. Till en början togo emellertid Norrmännen
ett af sjöröfvarenas skepp, men omedelbart derpå
kastade sig Bartholomaeus med sina återstående 6
skepp öfver tvänne norska, äntrade dem, nedgjorde
besättningen och bemannade dem med sitt folk. Kort
derefter tog han ytterligare två fiendtliga skepp,
och nu begagnade han sig af vinden, som var på hans
sida, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
