Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekriget. Missnöjet i landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämligen denna tid ett högre begrepp vid det ärftliga
konungadömet och ansåg en arfkonung hafva högre rätt
än en vald konung. Konungen tog uti mycket hett och
lät erkebiskopen i Lund samt en biskop från Danmark
och en från Norge tillsammans med biskoparna Sigge i
Skara, Nils i Vexiö och Thomas i Strengnäs uppsätta
ett bref till påfven med intyg, att han (Erik),
såsom född af dessa tre rikens kungliga slägt, var
genom födsel och arfsrätt enhälligt vald till de tre
rikenas konung. Så fort de svenske biskoparne kommo
hem, uppsatte de en skrift, hvari de påstodo sig af
konungen hafva tvingats att skrifva det ofvannämnda
brefvet. Denna protest uppsattes den 4 Augusti
1433. Det var äfven då som man tog den med vittnen
bestyrkta afskriften af den skrift, som var inhuggen
på stenen å Mora-äng.
Allt detta tillsammanlagdt var egnadt att underhålla
missnöjet hos de andlige mot konungen. Men hvarken
de verldslige eller de andlige herrarnes missnöje
var af någon verklig fara för Erik. Den gömde sig
på ett helt annat ställe och då, såsom alltid, der
man minst anade det. Det var böndernes missnöje som
störtade Erik af Pomern.
Man kan rätt och slätt säga, att det var träldom som
hotade de svenska bönderna, och man finner med det
samma lätt, huru den främmande konungens välde just
derigenom omöjliggjordes. Men den träldom, som hotade,
kom icke med ens, det var ej en kunglig förordning som
påbjöd den, utan den smög sig fram steg för steg. Den
sammanhänger på det närmaste med beskattningen, och
dess första frö såddes i samma stund som skattefrihet
uppkom.
Vi hafva sett, huru frälset uppkom, och huru ledningen
af rikets allmänna angelägenheter öfvergått från
folket i sin helhet, allmogen, till de privilegierade
stånden, herrarne, medlemmarne af frälset, såväl
det andliga som det verldsliga, äfvensom huru dessa
snart började behandla den ofrälste, som om hvarken
gudomlig eller mensklig lag funnits. Till slut
började man äfven fordra dagsverksskyldighet af den
skattande. Dagsverkena äro också ett af de utmärkande
dragen för medeltiden och höra till skattebonden,
ty så länge hvarje bonde var »man för sig», var det
trälarne som gjorde dagsverken.
Kyrkan fordrade först personligt arbetsbiträde af
den frie mannen för sina byggnader äfvensom för
sådana, hvilka hon tog under sitt hägn, såsom bro-
och vägbyggnader.
Sedan uppträdde konungen med samma anspråk
för sina byggnader och äfven för sina gårdars
bruk och skötsel. I Magnus Erikssons landslag är
dagsverksskyldigheten upptagen bland den hjelp,
som konungen egde rätt att fordra af allmogen. Men
denna hjelp liksom gärderna skulle bestämmas af
allmogen sjelf. Snart blef den dock så vanlig, att
någon särskild bevillning ej mera behöfdes, utan
dagsverket, liksom skatterna i allmänhet, öfvergick
ifrån att vara frivillig hjelp till skyldighet. Så
blef ett visst antal dagsverken årligen genom lag
bestämdt. I början af detta århundrade (år 1403)
bestämdes dessa dagsverken till 8. När nu ett slott
eller en kungsgård gafs i förläning, följde böndernes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
