Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekriget. Missnöjet i landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyldigheter till detsamma med, och vi känna
tillräckligt, huru godtyckligt sådana länsinnehafvare
kunde gå tillväga. De upprepade förbuden äro bästa
beviset derpå. Så pålade länsinnehafvare och fogdar
bönderna att mottaga sina hästar till utfodring. Det
förbjöds på det strängaste af Magnus Ladulås, och vid
förlust af lif och gods af drottning Margareta. Men
äfven detta oskick öfvergick så småningom till
bestående lag. Både dagsverksskyldigheten och
fodringen äro ännu befintliga jordeboksräntor.
Landbondens ställning var dock ännu svårare
än skattebondens. Den, som egde flera gårdar,
öfverlät vissa att brukas af landbönder, fria män,
hvilka till jordegaren erlade en viss afgift, som
kallades städja, och en årlig jordränta, som kallades
afrad. Landbonden skötte för öfrigt gården som sin
egen med egna dragare och egen redskap, och så väl
jordegaren som han hade ömsesidig uppsägningsrätt
för vissa inträffade fall. Sådant var af gammalt
förhållandet enligt landskapslagarne[1].
Helt annat blef dock förhållandet, när med utländska
konungar utländskt skick eller rättare oskick inkom
i landet. De författningar, som härom utfärdades af
riksens råd såsom gällande för hela riket, sätta oss
bäst i tillfälle att bedöma landbondens ställning
under unionstiden. Utom städja och afrad skulle
han utgöra 12 dagsverken, hälften med dragare. Han
skulle årligen för husbondens (jordegarens) räkning
göra en resa utom lagsagan, hvarthelst husbonden
tillsade; årligen skulle husbonden hafva en tunna
öl jemte mat och hästfoder för hvart markland; en
gång om året kosthålla husbondens fogde, när denne
reste i husbondens ärenden; han var förpligtad
att underhålla och årligen till ett visst värde
förbättra husen, sätta ett visst famnmått gärdesgård
och gifva husbonden hälften af humlegårdens och
trädgårdens årliga afkastning. I Vexiö-stadgan af
år 1414 stadgades vidare att den landbonde, som före
legostämmans (arrendetidens) utgång öfvergaf gården,
kunde med våld återtagas, och satte han sig dervid
till motvärn, blef skadan, som tillfogades honom
eller hans hjelpare, ogild; endast om han dödades,
skulle derför botas 20 mark.
Ursprungligen var legotiden 6, högst 8 år; men nu
under unionstiden ville man utsträcka denna tid i
oändlighet och så godt som fastbinda landbonden
vid jordtorfvan. Han qvarhölls mot sin vilja efter
legotidens slut vid godset och hans barn fingo icke
skiljas från hemmet.
Det är naturligt att efter frälsets uppkomst, och när
de förmögnare bönderne ingått deruti, man egentligen
skall finna landbönderna på frälsegårdarne. Också
stadgades det, att ingen skattebonde fick lägga under
sig mera gods än som han var fullsuten på eller sjelf
kunde bruka, och om han till landbonde utlegde någon
jord, tillföll största delen af afraden kronan. Detta
kan nu visserligen förklaras deraf att, då hvarje
bonde, han måtte ega aldrig så mycket, ej erlade
mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
