Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalkarlarne resa sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle fördrifvas, förr kunde man ej hoppas på lugn i
riket, och förr än detta skett, ville de icke nedlägga
sina vapen.
Vid midsommartiden år 1434 stod derför dalahären åter
färdig att draga hemifrån.
När man färdas söderut från Hedemora, far man, på en
lång bro öfver Dalelfven och strax på östra sidan
ligger Gråde gästgifvaregård. Elfven flyter här ut
ur sjön Hofran och strax vid elfmynningen, norr ut
från Gråde, ligger en liten holme med lemningar efter
ett forntida slott. Man ser ännu qvarlefvor af murar
och i lugnt väder ser man tecken efter stensättningar
i elfven, der vindbryggan varit, som förenat holmen
med fasta landet. Här låg fordom Borganäs slott.
Sjelfva midsommardagen den 24 Juni 1434 kom
dalahären tågande framför Borganäs. Jösse Eriksson
hade här en underfogde, som hette Johan Vale. Denne
hade icke vågat invänta de uppretade bönderna utan
rymt undan. Engelbrekt bemäktigade sig derför med
lätthet borgen och lät i grund nedrifva den.
Från Borganäs tågade befrielsehären söderut och in
i Vestmanland.
Johan Vale hade flytt till Köpingshus. Detta slott låg
strax vid Köpingsån på norra stranden, der man ännu
ser ruinerna af detsamma. Det dröjde ej länge, förr än
Dalkarlarnes spjutspetsar började blänka framför äfven
detta fäste. Men så fort Johan Vale – man tror att
det var en Italienare – sporde härom, lät han sadla
sina hästar »och rände fast till Stekeborg», säger
rimkrönikan. Hit kom han »med mycken qvida och mycken
sorg», men aktade befästa slottet så, att Engelbrekt
aldrig skulle det få. Det gick med Köpingshus som med
Borganäs. Engelbrekt fick det i sin hand och brände
det neder i grund. I skolgården skola hafva funnits
tvänne jernportar, som varit från gamla slottet,
och der förvarades äfven länge en jernplåt, hvarpå
stod skrifvet: »Köpingshus brändt anno MCCCCXXXIV.»
Derpå sammankallade Engelbrekt Vestmanländingarne
och sporde dem till, »om de ville blifva enige med
honom och hjelpa till att fördrifva de utländska
fogdarne». Alla gingo honom tillhanda och derpå
skickade han bref och bud till frälsemännen i trakten
att vara honom till mötes vid Vesterås.
Dit bröt nu hären upp.
Strax utanför Vesterås möttes Engelbrekt af Melchior
Giordsson. Engelbrekt sade genast till honom, att han
skulle öfverlemna Vesterås. Melchior svarade: »Våren
mig ej så hård, i morgon vill jag öfverantvarda eder
slottet!»
Samma dag om aftonen kom riddaren Nils Gustafsson
(Puke) till Engelbrekt. Efter honom infunno sig äfven
en mängd andra frälsemän. Engelbrekt tilltalade dem
med kraft och värma. »I frågen, hvad vi vilja» –
sade han – »vi vilja njuta riksens lag och rätt eller
ock sätta lifvet till. Och I skolen alla följa mig
i riksens tjenst. Den, som är emot mig och Sveriges
rike, hans gods skall jag gifva till sköflings. Rikets
fiender skola dräpas, hvar de finnas, rymma de ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
