Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalkarlarne resa sig - Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af riket bort!» – De församlade herrarne lofvade följa
Engelbrekt och göra allt till fosterjordens försvar.
När följande dagen randades, infann sig Melchior
Giordsson och öfverlemnade Vesterås slott. Det var
ett väl befästadt slott. Engelbrekt öfverlemnade det
åt den redlige Nils Gustafsson.
Från Vesterås tågade Engelbrekt med hären framemot
Upsala. Hit hade han stämt Uplands allmoge sig till
mötes. En stor mängd bönder hade också infunnit sig
och åsyna vittnen berättade, att det var som den
största här. Men den lille mannens stämma hördes
öfver hela hären. »Käre vänner» – sade han – »jag
hafver väl försport, huru edra fogdar hafva farit
fram och huru de hafva gjort eder orätt. Så har
också skett de fattiga bönder i Dala, och det är hela
rikets klagan. Men derför äre vi komna hit. Af eder
vilja vi hafva tröst, huru riket skall lösas ur sin
träldom. Viljen I stadigt med oss blifva, då rädas vi
ej, att ju de omilde fogdarne skola blifva ur landet
drifna!» Ett stormande bifall mötte Engelbrekt och
alla ville följa honom; »Gud löne eder» – sade de –
»att I viljen hjelpa oss, vi vilja stadigt hålla med
eder, så länge Gud unnar oss lif och kraft. Det är
nog sant, som I säger, att fogdarne gjort oss mycken
orätt, och att ingen rättelse skett, huru ofta vi än
klagat hos kungen.»
Med dem af rikets herrar, som voro här närvarande,
fattade då Engelbrekt det beslut, att tredjedelen af
skatten skulle eftergifvas.
Från Upsala skref Engelbrekt till kringboende
frälsemän och äfven till Erik Puke, som då befann
sig i Norrland.
Erik Puke.
Erik Puke var son af den Nils Gustafsson, som af
Engelbrekt erhöll Vesterås slott. När han emottagit
Engelbrekts bref och uppmaning att nu visa sig som
en ärlig svensk man och befria nordländerna från den
nöd, hvaraf de liksom det öfriga riket ledo, grep
han med glädje verket an. Det var en rask och hurtig
man, frimodig och ärlig, men han var ej så lugn som
Engelbrekt, och hans heta blod förledde honom till
mången oförsigtighet. Han var af en högrest gestalt,
mörklagd och hans blick var skarp. Folkets nöd hade
äfven gått honom till sinnes, och det var hans lust
att få »klämma de danska fogdarne».
Han samlade genast en skara Helsingar och
Norrbottningar och gaf dem till anförare en rask och
oförfärad man Olof Djekn.
Denne ryckte modigt in i Helsingland och framför
Faxehus. Besättningen gjorde motstånd, men Olof
Djekn hade lycka med sig. Han fördref och nedhögg
danskarne och uppbrände samt förstörde i grund
det hatade fogdenästet. En gammal folkvisa,
som kallas Delsbo-visan, men som numera är
till det mesta glömd, bevarar minnet af dessa
tilldragelser. Vi hafva ur den anfört en strof
om fogdens omensklighet. Om förstörandet af
fogdeborgen heter det:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
