Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hans Kröpelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevist sig i riket och med dem umgåtts som en
rätt skälig tro dandeman, med fattige och rike,
så att ingen kunde lägga honom annat till, derför ock
riddare och svenner, klerker och lekmän, köpstadsmän,
bönder och bokarlar tacka honom allesamman för god
samvaro». Detta rådets bref gillades och stadfästades
följande året af ännu flera rådsherrar, hvilka förra
året ej varit närvarande. – Äfven rimkrönikans
utlåtande om honom må här ej förbigås.
De bönder månde Hans tacka,
mot rätt lät han derm ej beskatta.
Han gjorde dem nåd, hvar kan må[1]
De andre fogdar gjorde det ej så.
Ehvar han hörde några träta,
Gerna skilde han dem åt med rätta:
det lönar honom Gud söm väl förmå.
Man förvånas öfver att finna en utländsk man erhålla
sådana loford af sin samtid, och det ovanliga, att
en sådan man kunde finnas på samma tid som en Jösse
Eriksson eller andra kungliga fogdar på Faxehus eller
Agneholm, gör hans förtjenster ännu mer framstående.
Då förbittringen mot utländingarne var uppdrifven
till en sådan höjd som just nu, skulle ej ett loford
kunnat ifrågakomma, om ej föremålet varit deraf
förtjent. Derför är man också berättigad att sätta
tro till berömmet öfver Hans Kröpelin. Det var en
ärlig riddersman, som höll tro och lofven och satte
värde på sin heder, som ömmade för folkets nöd,
lindrade den, hvar han kunde, och sökte mana godt för
sin herre hos folket samt för detta hos kungen.
Sådan var den man, som förde befälet i Stockholm,
när Engelbrekt och hans bondehär kom antågande från
Upsala.
Till en början Hade man i Stockholm ansett
Dalkarlarnes resning vara ett snart öfvergående
buller och stadfästats i denna tro, då bönderne
låtit tåla vid sig genom rådsherrarne och tågat
tillbaka hem. Men så kom med ens underrättelsen
att de åter ryckt hemifrån, att de nedbrutit Borganäs
och Köpingshus, att Vesterås slott fallit i deras
händer och att bondehären växte med hvart steg,
som togs framåt. Och nu förstorade man alla rykten,
ökade böndernes antal, tillade dem en grymhet och en
framfart utan like, tills slutligen deras märken och
spjutspetsar började framskymta från höjderna norr
om Norrström. Och hvad som nu i synnerhet väckte
förvåning och häpnad var, att denna starka bondehär
icke anfördes af rikets förnäme herrar. Så var det
dock, när konung Magnus Eriksson satt innesluten
i tornet och bönderne kommo att befria honom för
trefjerdedels århundrade sedan. Så hade det ju
också varit förut. Men hvad var denne Engelbrekt
i jemförelse med desse mäktige herrar och deras
jernklädda ryttareskaror!
Det var dock en verklighet. Engelbrekt Engelbrektsson
stod med sina bönder framför Stockholms portar,
och borgarena fingo snart se vindbryggan fällas,
och stadsportarne öppnas för att låta hans sändebud
komma öfver strömmen och in i staden. Men det
var slottsherren sjelf som Engelbrekts sändebud
sökte. Engelbrekt
[1] Kunde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 25 11:51:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0091.html
