Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hans Kröpelin - Befrielsekrigets fortgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begärde, att slottsherrn skulle möta honom till
ett muntligt samtal, och Hans Kröpelin
villfor Engelbrekts begäran och följde med ut till
bondelägret, sedan man å ömse sidor kommit öfverens
om att ej derunder skada hvarandra hvarken med ord
eller gerning.
»Vill du gifva mig Stockholms stad med slottet?»
sporde Engelbrekt, sedan han höfviskt helsat
slottshövdingen. »Nej!» – svarade Hans Kröpelin –
»min ära förbjuder mig det. Jag vill hålla det min
herre, konung Erik, tillhanda!» Sedan de derpå länge
samtalat med hvarandra, kommo de omsider öfverens
om, att ett stillestånd skulle vara dem emellan till
Mårtensmessodag den 11 November.
Det kan vara eget att höra, huru man på denna tid
uppfattade den stora tilldragelse, hvaraf en liten
del utfördes här vid Stockholm. I Danzigs arkiv
finnes ett originalbref på papper från en Bernard
Osenbrugge till rådet i Danzig. Det är dateradt den 1
Augusti 1434 och är tillika den första underrättelse
om Engelbrekt och hans uppresning, som numera finnes
i behåll. Sjelfva brefvet innehåller en fullmakt
att försälja Bernards fastighet i Danzig äfvensom
försäkran om så väl Bernards som hans herres,
Hans Kröpelins, tjenstvillighet mot staden och
tyska orden. Detta var, när brefvet skrefs, för
brefskrifvaren det vigtigaste, för oss deremot
är hans tillägg nedanför namnteckningen det
enda, som eger någon betydelse, emedan just det
innehåller en kort underrättelse om Engelbrekt. Det
visar emellertid, att det som inträffat till den
grad gripit sinnena, att brefskrifvaren äfven i
en skrifvelse af alldeles enskild natur ej kunde
underlåta att omnämna den. »Här är en man» –
yttrar Bernard Osenbrugge – »som heter Engelbrekt
Engelbrektsson och som är född i Dalarne, der koppar
och jern fås. Han har samlat omkring 40, eller 50,000
man och kunde väl få flere, om han ville. Han har
uppbränt många slott, städer och byar, och hans här,
hvilken kallas Dalkarlarne, har kommit till Stockholm
alldeles som kättarne till Danzig och slagit läger
på ena sidan om staden, så att man varit beredd på
ett anfall, hvilket dock Kröpelin förekommit genom
att afsluta ett stillestånd med Engelbrekt till den
11 November. Dalkarlarnes mening är att få en egen
konung i Sverige och fördrifva Erik ur alla tre
rikena. De vilja sjelfve vara herrar och de hoppas
bringa allt på den punkt, som det varit uti den här
i landet mycket firade Erik den heliges tid, då inga
skatter, utlagor eller tullar ännu funnos.»
Befrielsekrigets fortgång.
I vestra Södermanland har af ålder bott ett
frisinnadt, tappert och stridbart folk, som bär namnet
Rekarlar[1]
och skilja sig i klädedrägt och seder
från de kringliggande häradenas befolkning. Deras
land sträcker sig från Hjelmaren i sydvest till
inemot Strengnäs. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
