Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekrigets fortgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under lagen. Derför svarade Engelbrekt biskopen så:
»Konungen har svurit många eder och ingen af dem
hållit, derför ären I icke heller pligtiga att hålla
honom det I svurit. Förty deruppå hafven I svurit
honom huldskap och manskap, att han först har svurit
eder att hålla eder vid Sveriges lag och besätta
riksens slott och fästen med infödda män. På denna
hans ed hänger eder. Nät han nu icke håller sin ed,
så är eder ed om intet!»
Härtill svarade biskopen ett tvärt nej! »Vi vilja
blifva vid vår konung», sadej han, »ty det är icke
strax lofligt att sätta sig upp mot sin herre
och konung, för det han i någon måtto försett
sig. I sådant fall kunde intet herskap blifva
beståndande. Ho är den herre, som sig ju icke i
någon måtto förser? Skulle undersåtarne strax sätta
sig upp emot honom, då vore aldrig något stadigt
regemente till. Ej heller är hvar man skicklig att
vara konungens domare och döma derom, när konungen
bör afsättas eller ej. Inga menniskor kunna blifva
i umgängelse med hvarandra, med mindre den ene ju
måste mycket lida och undraga med den andra. Måste man
nu mycket lida af sin vederlike, så framt man vill
vara i umgängelse med honom, mycket mera måste man
undraga och lida med sin herre och konung, så framt
man någon tid vill hafva stadigt regemente. Man
måste understundom lyda en tyrann, på det man skall
undvika många tyranner. Der intet herskap är, der
gör hvar och en som honom lyster och blifva så
många tyranner. Derför är bättre lida och umgälla
med sin rätta herra och konung än varda underkufvad
af många.»
Nu fann Engelbrekt att här behöfdes kraftigare
åtgärder än blotta ord. »Viljen I icke, gode herrar»,
sade han, »göra ett med riket, viljen I ej bidraga
till dess frälsande, utan mer hålla med konungen
än med fäderneslandet, då skall det kosta eder lif
och gods!» – Vreden flammade ur hans ögon och med
fasta steg gick han fram och fattade biskop Knut i
kragen, hotande att kasta honom ut till de utanför
stående bönderna. Prelaten blef förskräckt, och då
det gick biskop Sigge på samma sätt och man kunde
tydligt se, att mannen, huru obetydlig han såg ut,
ej var att leka med, funno rådsherrarne att här ej
var annat att göra än antaga böndernes vilkor. De
ropade och bådo, att Engelbrekt måtte låta dem behålla
lifvet. Engelbrekt upprepade sina ord, att de skulle
hålla med fäderneslandet, och alla lofvade och svuro
att de skulle hålla med Sveriges lag och rätt.
Nu uppsattes ett bref till konung Erik. Det
innehåller ej blott herrarnes afsägelse, utan de
tillstå helt oförbehållsamt, det de blifvit tvingade
dertill. Emedan det är helt kort, draga vi ej i
betänkande att här anföra det.
»Den tid vi samman voro i Vadstena» – skrifva
herrarne – »hörandes och öfvervägandes de ärenden,
hvarom I tillskrifvit oss, och hvilka vi gerna hafva
velat komma till en god ända efter eder vilja, så
kom oförvarandes Engelbrekt öfver oss med stor
makt och grep oss och tvingade med värjande hand,
att vi skulle blifva när honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
