Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekrigets fortgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stegeborg, som vi väl känna sedan folkungatiden. Hit
hade Johan Vale tagit sin tillflykt. Han hade må
hända har trott sig säker, men han fick åter – säger
rimkrönikan – hjertans sorg. Engelbrekt sände genast
bud till Valen, ätt han skulle infinna sig hos honom,
och Valen kom, ty han vågadfe ej neka. »Du skall
strax gifva mig slottet», sade Engelbrekt, och den
uppskrämde fogden sade ja dertill, men bad dock,
att han skulle få aftaga med sina håfvor. Och så
skedde, hvarpå Engelbrekt lemnade slottet åt biskop
Knut i Linköping; men han skulle ej der få insläppa
konungen.
Nu gick Engelbrekt till Söderköping, dit han stämt
Östgöta-allmogen sig till mötes. Det tillgick här
som förut vid Vesterås och Upsala. Engelbrekt
förklarade, hvarför han och Dalkarlarne dragit ut
och bad Östergotarne förena sig med dem och trofast
hålla med riket. Bönderne gingo honom alla tillhanda
och lofvade honom lydnad.
Bondehären hade nu växt till den storlek och
Engelbrekt kände sig så stark, att han kunde dela
hären i tre afdelningar. Jösse Nilsson och Herman
Behrman blefvo satta till höfdingar öfver hvar sin
skara; Engelbrekt tog sjelf befälet öfver den tredje.
Jösse Nilsson gick med sin afdelning genast söderut
genom Tjust till Stäkeholm. Fogden här hette Lage
Röd. Hån var ej så medgörlig som slottshöfdingarne
deruppe på Vikbolandet. Hans svenner öfverraskades
af Jösse Nilsson i närheten af slottet och detta
belades på alla sidor, men Lage Röd såg med friskt
mod ut öfver slottsvallarna. Jösse Nilsson lät
hoptimra en stor flotta och instänga slottet från
alla sidor, men intet hjelpte. Vecka gick efter
vecka. Jösse Nilsson vågade till slut en storm, men
utan framgång. När slutligen sex veckor voro gångna,
ingingo de en vapenhvila till Mårtensmessan (den 11
Nov.); då skulle fästet lemnas i svensk mans hand.
Men Herman Behrman drog med sin skara ned emot det
inre af Småland. Han kom då först emot Rumlaborg
vid Husqvarnaån. Här fans en allmänt hatad fogde vid
namn Otto Snapp. Herman Behrman lät genast uppfordra
honom att lemna slottet, men fogden svarade modigt,
att de förr skulle få slå honom till döds, än han
ville öfverlemna slottet. Men när bönderne redde sig
till att storma och framburo »vasar» och skanskorgar
samt tände eld derpå, föll den stolte fogdens mod och
han började ropa om förskoning. Han uppgaf slottet
och bönderne ville i sin vrede slita honom sönder,
men Herman Behrman lyckades rädda honom, så att
han undkom med lifvet. Men Rumlaborg nedbröts i
grund och en grushög, öfvervuxen med gräs och buskar,
utvisar nu, hvar en gång dess murar och torn reste
sig.
Från Rumlaborg drog Herman Behrman söder ut in
i mellersta Småland utefter Laga-ån. Här kom han
framför Trelleborg, der
Henning von Lanken var slottshöfding. Slottet låg
på ett näs mellan sjöarna Furen och Flåren och hette fordom Ed.
Henning v. Lanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
