Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekt rikshöfvidsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var något nytt, att konungen icke sjelf förestod
sitt rike. Hade herrarne varit de, som manat konungen
att hålla sig till lagen och på hans vägran tagit
kronan ifrån honom, så är det sannolikt att de utsett
bland sig en drots eller marsk att sköta riket såsom
Thorkel Knutsson gjorde det, eller Mats Kettilmundsson
eller Nils Ambjörnsson. Men nu var det bönderne, som
gifvit helgd och hägn åt lagen, och om man ej kunde
förbigå deras man, så kunde det å en annan sida aldrig
komma i fråga att bekläda honom med ett embete, som
utgjorde ett mål för de förnämsta herrarnes täflan.
En annan sak var, att Engelbrekt redan i sjelfva
verket innehade mera makt än både drots och marsk
tillsammans. Han påminte om de forna jarlarne, ehuru
deras makt utgick från konungen, hans deremot från
allmogen. Han förestod redan riket, han var allmogens
hufvud, herrarne måtte nu gifva honom hvilken titel
som helst. »Jag Engelbrekt och mina medhjelpare»,
skref han i sina bref, och det var tillräckligt för
att då göra hans vilja gällande i Sverige.
Men det är skilnad på ett embete och ett tillfälligt
personligt inflytande. Embetet får ej vara beroende
af personen. Engelbrekts höfvidsmannaskap berodde
uteslutande af hans personlighet och de förhållanden,
som fört honom framåt. Riksföreståndarskapet, sådant
det visar sig nu i sin början, är derför helt och
hållet tillfälligt. Man beslöt icke på riksmötet
i Arboga att inrätta något nytt embete; man beslöt
blott, att Engelbrekt skulle förestå riket, tills det
åter fatt en konung, som ville hålla sin kungaed,
styrka lagen och frid hålla. Vi skola snart finna,
att detta undantagsförhållande blir sedvänja.
Medan riksmötet i Arboga ännu pågick, kom ett bud
med bref från Hans Kröpelin. Han önskade ett samtal
med herrarne och föreslog Sigtuna till mötesplats,
emedan denna skulle falla honom sjelf särdeles
lämplig. Man biföll Kröpelins begäran, och mot
gifven lejd infann sig denne på ort och ställe, dit
äfven rikshöfvidsmannen med flera af rådet kommo. Med
Kröpelin var en preussisk riddare, som blifvit på
konungens begäran sänd af högmästaren att å hans
vägnar söka medla för konungen hos svenskarne.
Kröpelins förslag gick egentligen ut på att söka få
ett hastigare slut på de rådande förhållandena. Han
handlade i sin herres tjenst, och onekligen var en
rask och beslutsam handling här den enda utvägen
för konung Erik att vinna sina syften. Må hända
var det också den kloke mannens afsigt att känna
sig före, om ej en söndring läte sig göra mellan
rikshöfvidsmannen och de förnäma herrarne. Han
föreslog nu Engelbrekt och rådsherrarne, att han
sjelf jemte den preussiske riddaren skulle fara till
konungen och söka i godo uppgöra saken, utan att draga
den för rätta, såsom beslutadt var i Stockholm. Han
kunde så mycket hellre göra detta förslag, som
svenskarne icke hade något emot att återtaga konung
Erik, blott han hölle Sveriges lag. »Vår möda skall
vara ospard», sade Kröpelin, »gifven oss blott en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
