Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekts sista tåg genom riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här mötte honom Skåningarne vid Rönne bro. Engelbrekt
lät genast sina ryttare sätta öfver bron, och
de bortjagade det folk, som stod närmast bron,
samt togo en Knut Saxdorp till fånga. Denne fördes
till Engelbrekt, som af honom fick underrättelse om
skånska härens styrka. Den anfördes af Peder Oxe, som
kom antågande med mycket folk. Engelbrekt lät då blåsa
till återtåg öfver bron, som han lät upprifva. Rönneån
är visserligen ej så svår att öfvergå hvar som helst,
men på våren i islossningen, såsom nu, fans ej, sedan
Rönne bro blifvit rifven, något annat öfvergångsställe
än vid Tranarp. Engelbrekt, som insåg att Oxen der
skulle gå öfver, om han ville angripa honom, tågade
derför dit och slog läger på norra sidan om ån; Peder
Oxe kom omedelbart derefter till stället och slog
läger på södra sidan. Det kom dock ej till strid,
utan man ingick ett stillestånd på samma vilkor som
förra gången, när Engelbrekt var der nere. Det tillägg
gjordes blott, att om Laholm icke gifvit sig före
påskafton, skulle Engelbrekt låta sitt folk aftaga
derifrån. Denna dagtingan uppgjordes om skärtorsdagen,
som då var den 4 April, men Engelbrekt afbidade icke
utvexlingen af brefven, utan medan de utskrefvos,
lät han sadla sin häst och red allt hvad tyglen höllo
till Laholm.
Så fort han kom dit, uppfordrade han å nyo
slottshöfdingen. Denne kom ned från slottet och
var nu medgörligare än förra gången. Han sade att
han ville öfverlemna slottet mot 1,000 rhenska
gyllen. Härpå ingick Engelbrekt, som framför allt
ville vinna tid; penningarne utbetalades, och
Engelbrekt fick slottet, hvarpå han återvände till
Tranarp. Emellertid inträffade påskafton och när
den var gången, bröt Engelbrekt upp med hären från
Tranarp. Skåningarne sände bud till Laholm för att
få slottet, som de minst af allt kunde tro vara
i svenskarnes händer. Men de funno sig till sin
harm bedragna härutinnan och måste återvända med
oförrättadt ärende.
Engelbrekt fortsatte sitt tåg upp genom Halland och
ryckte fram för Halmstad. Han skickade ett bud in till
staden med uppmaning till dagtingan. Budet träffade
en af borgmästarne, omgifven af flera borgare, och
framförde sitt ärende. Borgmästaren hette Hjort och
var en vän af konungen samt arbetade derför ifrigt
emot Engelbrekt. Det kunde ej falla honom in att
lemna staden i denne mans händer. Fogden på Laholm
kunde öfverlemna sitt slott, staden Halmstad skulle
gifva fienden bättre besked. När nu Engelbrekts bud
hade anmält sig, kastade borgmästaren vreda blickar
på honom och frågade hastigt: »Hvad vill då denne
Engelbrekt?» »Han vill hafva staden», svarade budet
oförfäradt. Då blossade borgmästaren upp. »Så länge
jag står på mina ben», ropade han, »skall icke
Engelbrekt vinna Halmstad!»
Dermed vände han budet syggen, men i detsamma bröt
han ena benet och föll till marken. Med borgmästarens
svar, men tillika med underrättelsen om hans ofärd,
kom Engelbrekts bud åter till lägret. – Borgarena
förde emellertid sin borgmästare till hans hem. Alla voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
