Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osämjan mellan Carl Knutsson och Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derför till en kraftåtgärd. »För Puken», sade han,
»skolen I ej behöfva frukta, jag kan sjelf låta eder
smaka den leken och bränna eder stad!» Dermed vände
han sig från de förskräckta borgarena och sade till
sin omgifning: »Sägen mitt folk, att en hvar, som är
mig trogen, kläder sig i harnesk och följer mig; vi
vilja gå ned i staden och der vårt ärende ända och
lägga eld i hvarje gård!» – Marsken vinkade åt en
af sina svenner, som kom med hans eget harnesk, och
allt utvisade, att han genast ämnade verkställa sin
hotelse. Detta utöfvade önskad verkan. Borgmästarna
föllo till föga och bådo marsken stilla sin vrede,
allt hvad de egde skulle stå till hans förfogande. Då
saktade sig marskens vrede. »Skipen mig två borgare»,
sade han, »som skola följa med mina svenner i hvarje
gård. Hvar och en som hafver mer spisning, än han
behöfver för en månad, skall lemna öfverskottet åt
mig och derför erhålla betalning.»
Då blef der ett körande af mat och spisning till
slottet, väl hundrade lass såg man fara utefter
slottsgatan.
Etthundradetjugu svenner till häst och fot lemnade
marsken qvar till besättning på slottet och till
höfding satte han en pålitlig man Bengt Gunnarsson.
I mörkningen red marsken med sitt folk ur Vesterås
och fortsatte i ett sträck ridten till Stockholm,
hvars torn och spiror de fingo i sigte, innan
solen ännu var uppgången följande dagen. Men som
de kommo nedridande utför Brunkebergsåsen, fingo
de se huru vindbryggan uppdrogs och stadsportarne
stängdes. Marsken såg dyster ut, der han satt på
hästryggen. Mörka aningar genomforo honom. Han visste
väl, att Erik hade anhängare i staden och ansåg sig
nu af dem förekommen. Han tillsade sitt folk att
stanna och red sjelf ensam ned emot vindbryggan.
Men orsaken, hvarför vindbron uppdragits, var den,
att väktarne vid porten, när de sågo den beväpnade
ryttarskaran på höjden, togo den för Pukens folk. Så
fort de kände marsken, öppnades portarne, och han
och hans folk redo obehindradt in i staden.
Här kom drotset ut emot honom och båd honom vara
välkommen samt sporde efter tidender. »Min son,
huru går det dig?» frågade han. – »Gud må väl råda»,
svarade marsken, som omtalade allt hvad som tilldragit
sig mellan honom och Erik.
Nu utfärdade drotset och marsken kungörelser kringom
allt riket, omtalande utförligt, huru Erik Puke
upprest sig och uppviglat folket, bjudande en hvar
att vid förlust af lif och gods ordentligen utgöra
sina skatter samt bidraga till upprorets dämpande,
och tillika varnande för alla skrifter eller påbud,
som icke kommo från marsken. Frälset anbefaldes vid
förlust af lif och gods att med hästar och vapen
infinna sig i Stockholm.
I Stockholm höll marsken burspråk med borgarena,
skildrande äfven för dem Erik Pukes förräderi i svarta
färger, och sporde dem till, om de troget ville stå
honom bi. Borgarena svarade, att »hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
