Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osämjan mellan Carl Knutsson och Christer Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevisar i sjelfva verket, att marsken var den mäktigare
och stod i vågen för den sak, som Christer Nilsson och
de äldre herrarne och prelaterne i allmänhet kämpade
för. Men deras sak var icke fosterlandets. Derigenom
må hända mera än i följd af inre klart medveten
böjelse kom Carl Knutsson att stå i spetsen för de
fosterländska sträfvandena.
Men huru försigtigt än drotsen gick till väga,
huru han än sökte ställa sig liksom i lä och göra
sig oåtkomlig, fast yxan gick och röjde hans väg –
marsken ryckte honom allt närmare på lifvet. Nu voro
upproren stillade, nu beslöt marsken att pröfva sin
ställning mot drotsen sjelf. Hän vände sig, sedan
utanverken voro tagna, mot den fiendtliga borgens
hjertpunkt. Det skedde på ett möte i Arboga 1438.
Till Arboga samlades i slutet af Februari månad
en mängd herrar och prelater, sannolikt äfven
köpstadsmän och allmoge, så att mötet kan anses som
en riksdag. Här uppträdde marsken och sade, att,
som det blifvit honom sagdt, att alla unnade honom
illa, så ville han nu nedlägga sitt höfvidsmannaskap,
och han båd de församlade att de för Guds skull måtte
skilja honom från detsamma.
Då man med den kännedom historien i öfrigt lemnar om
Carl, hans maktbegär och ärelystnad, ej kan antaga
att han på fullt allvar ville nedlägga sin makt,
måste man här se ett försök af honom att pröfva
sina krafter, och då man svårligen vågar ett slikt
försök utan visshet om seger, är detta Carls beteende
ett bevis på, huru viss han sjelf var om styrkan af
sin ställning gent emot sin motståndare. Men något
mera än detta ville han. Tryggheten af hans makt borde
bevisas inför hans motståndare. Christer Nilsson borde
sjelf se och erfara, huru föga utsigt det fans att
kunna rubba densamma. Rimkrönikan framställer också
ganska otvetydigt, att marsken tänkte på drotsens
ord till honom om den allmänna oviljan, och att just
detta var orsaken till hans uppträdande.
Efter en kort öfverläggning svarade de församlade:
»Herr marsk, vi bedjom, varen ej vred, men vi hafvom
alla svurit eder en ed, och den viljom vi vara trogna,
vi viljom alla eder för höfvidsman hålla, så länge
Gud unnar oss lefva, till den dag vi konung få och
vi mågom veta, huru konung Erik kan gå. Icke hafven
I svurit oss så slätt att hjelpa oss hålla vid laga
rätt.»
Svaret innebar den fullständigaste seger för
Carl. Drotsen måste förödmjukad draga sig
tillbaka. Men följden af alltsammans blef, att
drotsens fiendskap mot Carl ännu mera ökades.
Nu tillstundade det af konungen föreslagna mötet i
Kalmar och frampå sommaren begåfvo sig de svenske
herrarne på väg.
Bland dem som ämnade sig dit, var äfven erkebiskop
Olof, men han dog på nedresan, sedan han kommit
till Nyköping. Det sades att han dött af förgift, som
skulle ha blifvit honom gifvet i mandelmjölk. En
förnäm herre skulle hafva skickat honom mandelmjölken
såsom en mycket dyrbar anrättning. Namnet på den
förnäma herren förtiges, och man har således full
frihet att gissa, såsom ock alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
