Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutsson riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– »Slikt kan ingen man bevisa», genmälde Carl, »jag
har alltid velat edert väl och aldrig farit efter
edert värsta.» – Rådsherrarne gingo emellan och en
slags förlikning ingicks, så att de båda fränderne
skildes till yttre måtto såsom vänner.
Innan Carl lemnade Söderköping, kom ett bud från
Christer Nilsson. Det träffade Carl på sjelfva gatan
och framlemnade bref från drotsen. Det innehöll,
att denne förbundit sig med Nils Stensson och dennes
bröder att med lif och makt arbeta för konungens
återinförande i riket. Drotsen hade ej infunnit sig på
mötet; detta var hans svar till riksföreståndaren på
hans och biskoparnes budsändning med Bengt Jönsson.
En flamma af vrede blixtrade ur Carls ögon, när han
läst brefvet. Tidigt följande morgon red han med sina
svenner ur staden och tog vägen vester ut, ämnande
sig åt Skeninge. Hans svåger, Nils Stensson, följde
honom ett stycke på vägen. Men det var ingen angenäm
ridt. Carl visste mer än väl, att förlikningen, hvarpå
svågern ingått, endast var honom så godt som aftvungen
och således föga att lita på, och när han lät tankarna
fara omkring bland de mäktige herrarne på slotten, såg
han i bakgrunden den mörka, ränksmidande gestalten af
sin gamle, oförsonlige frände, Christer Nilsson. Det
var nästan som om han känt sig bättre till sinnes,
när Nils Stensson tog afsked och skildes vid honom.
Med mörka tankar red Carl in i Skeninge. Det var
också ingen ringa fiende, han hade att bekämpa. Väl
voro dessa herrar ej så farliga som Erik Puke, ty de
hade ej bakom sig allmogen, såsom denne hade haft,
men deras förenade makt kunde dock blifva farlig
nog, i synnerhet om konungen fick lust att med kraft
understödja dem. Detta var dock ganska osannolikt,
och en kraftig och rask handling i rättan tid kunde
dessutom lätt gifva sakerna ett skick, som man ej
förutsett.
I Skeninge kallade Carl till sig en af sina svenner
vid namn Clas Lang, må hända densamme, som vi sågo
i Engelbrekts här, när han ryckte in i Bleking och
som der sattes till höfding på Ronneby. När Clas,
en rask och modig man, stod inför Carl, sade han
och såg honom in i ögonen: »Vill du våga något för
min skull? – »Jag vill våga mitt lif för eder,
herr marsk», svarade Clas; »hvart I sänden mig,
så skall jag utföra eder vilja, eller ock skolen I
mig aldrig mera se.» Carl lät honom då förstå, att
det gälde drotsen, och att hän måste bemäktiga sig
hans person. »Var vid godt mod, herr marsk, sade
den raske Clas, »gif mig tillräcklig hjelp, och jag
hämnar eder!» – »Välj sjelf bland mina svenner, hvilka
du vill!» gentog Carl. – »Veten I, hvar drotsen nu är
att finna?» sporde åter Clas. – »Jag vet för visso»,
svarade Carl, »att han nu befinner sig på sin gård
Räfvelsta!» – »Gif mig då», sade Clas, »30 raska
svenner, och I skolen snart spörja goda tidningar!»
Clas fick, som Carl sagt, sjelf utvälja de raskaste
och pålitligaste bland svennerna, hvilka alla
antecknades på en lista, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
