Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutsson och Christofer af Bayern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På detta möte tilldömdes äfven riksföreståndaren
Östkinds och Aska härad i Östergötland samt Tryserums
och Hananäs socknar i Tjust, hvilka han och hans
arfvingar skulle få behålla för. 1,200 mark lödig, som
han haft att fordra hos kronan allt sedan drottning
Margaretas tid, hvaremot Väddö, Estuna och Lohärads
socknar i Roslagen afträddes. Äfvenså förliktes här
ytterligare Bo och Bengt Stenssöner med Carl.
Sedan inträffade Carls tåg till Finland och Öland. Det
i Jönköping beslutade mötet i Kalmar blef ej af;
men när Carl i Juli kom för ett emottaga Borgholms
slott af Magnus Green, sammanträffade han i Kalmar
med erkebiskopen i Lund, Johannes Laxmand, och Clas
Nilsson (Rönnow), hvilka infunnit sig der för att
enskildt underhandla med Carl om Christofers antagande
till konung i Sverige. Herr Clas var marskens svåger,
såsom gift med en Katarina, hvilken skall hafva varit
Carls halfsyster.
I närvaro af de rådsherrar, som då befunno sig i
Kalmar, framförde sändebuden sitt ärende. De sade,
att, om Sverige ville taga Christofer till konung,
skulle han blifva en god konung och hålla dem vid rätt
och lag. För uppriktigheten af hans löften voro hans
stora egenskaper den bästa borgen. De kunde ej nog
uttala sitt beröm öfver honom. »Han var manlig, mild
och vis», sade de, »och skönare man funnes icke bland
alla herrar i hela verlden. Om de också egde hundrade
tungor af jern, skulle de icke kunna till fyllest
uttala hans beröm; hans regering skulle blifva som ett
svalkande vestanväder, hvilket efter de svåra stormar,
som öfvergått riket, skulle vederqvicka detsamma».
Allt detta lät förträffligt och var egnadt att skaffa
Christofer anhängare, men i afseende på öfvervinnandet
af det förnämsta hindret var det blott att betrakta
såsom en förberedelse. Riksföreståndaren var
naturligtvis den som i första rummet skymde undan
Sveriges konungatron för Christofer och det beslut,
som fattades på mötet i Arboga, visade också, att
detta hinder var mäktigt. Derför gälde de danske
herrarnes besök och bemödanden egentligen Carl. Men
han höll Sverige säkrare i sin hand, än att han
ville gifva det förloradt för blotta ord. Han svarade
derför: »Det må väl vara som I sägen, dock kunna vi
dertill intet svara, förr än flera af rådet komma
tillsammans; vi äro nu för få.» – Men man fattade
dock det beslut, att hvad än i Sverige kunde ske
rörande konungavalet, så skulle freden ega bestånd
båda rikena emellan.
Sedan togo erkebiskopen och herr Clas
riksföreståndaren afsides till ett enskildt samtal,
och här sparades ej på löften eller stora smickrande
ord. På honom berodde – heter det – om freden och
enigheten mellan rikena skulle bibehållas, och hans
blefve äran, om Christofer blefve Sveriges konung,
ty han egde makt att göra honom dertill. Hvad
riksföreståndaren för sin egen del åstundade i
afseende på land och län, det skulle han blott låta
förstå, och han skulle erhålla det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
