Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutssons förhållande till konungen - Tilldragelser i Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derefter drog Carl åter öfver till Finland och tog
Viborg i besittning. Det gick lättare för sig än han
väntat. Ty Christer Nilsson var död. Den 29 April
hade han gått ur tiden. Envisheten i hans bitterhet
mot Carl Knutsson hade följt honom till hans sista
stund. När han kände döden nalkas och när han så kunde
märka, att oaktadt alla hans bemödanden Viborg skulle
komma i Carls händer på den utsatta dagen, den 1 Maj,
sammankallade han till sin dödssäng sina män och bad
dem väl förvara slottet.
Tilldragelser i Norge.
Vi hafva i det föregående blott obetydligt
och undantagsvis berört Norge och dess
förhållanden. Kriget med de holsteinske grefvarne
under större delen af konung Eriks regering och dennes
vistande i Danmark qvarhöllo oss hufvudsakligen der,
medan endast en eller annan tilldragelse under kriget
förde oss upp till detta det tredje riket i unionen,
och den underbara frihetsrörelsen i Sverige fäster
så helt och hållet blickarne på sig under de sista
åren af samme konungs tid, att man knappast har en
blick öfrig för detta Norge.
Sant är ock, att Norge var den minst vigtiga delen
i unionen. Det låg der bakom sina fjäll liksom
en bruten kämpe, hvilken drömmer om sina stora
minnen. Han hör ej stridslurarnes ljud, ej svärdens
klang – han har slumrat in efter sin dag af stor och
lysande verksamhet. Under århundraden fortfar denna
sömn, men det var dock ej en sömn till döds. Våra
dagar hafva sett kämpen vakna till ett lif af fullt
sjelfmedvetande och oberoende.
Unionstidens Norge var ej detsamma som det,
hvilket vi sågo förenadt med Sverige under Magnus
Eriksson. Då var det jemförelsevis ännu ett rike,
fullt af kraft. Sedermera gick handlingens ström
liksom på sidan om Norge. När det någon gång visade
en handling af lifskraft, var den vanmäktig; det
var en ryckning under sömnen, ingenting annat. Det
var Sverige och Danmark, som handlade; det var ofta
endast från Sverige och Danmark, som fullmäktige
kommo tillsammans till unionsmötena. Så var det på det
mötet i Kalmar 1438. Norge följde med den mäktigare
och utgick slutligen ur medeltiden fastkedjadt vid
Danmark. – Se der hufvuddragen af Norges historia
under medeltiden! Men enskilda punkter finnas, som
vi böra närmare känna.
En omständighet, som genast faller i ögonen, är
den, att Norge i det längsta höll fast vid konung
Erik. När Danmark och Sverige uppsade konung Erik
tro och lydnad, var der ännu icke fråga om något
sådant i Norge. Norrmännen uppfordrades från både
Sverige och Danmark att följa deras föredöme, men
de gjorde det icke. De gåfvo visserligen ej något
bestämdt afslående svar, men de visade nogsamt, att
de icke voro sinnade att obetingade förena sig med
de andra båda rikena. Sedan Christofer blifvit vald
till konung i Danmark på Viborgs ting i April 1440
och medan utsigterna för honom höllo på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
