- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
221

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den inre styrelsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förbjöds nu på det strängaste öfver hela Linköpings
biskopsdöme, Östergötland, Småland, Öland och Möre.

Man eger många minnesmärken, som tala om denne konungs
goda vilja att upprätthålla lag och ordning. Så väl
detta som den omständigheten, att intet missnöje
på grund af lagarnes kränkning visade sig under
Christofers regering, länder honom till beröm. Om
hans verksamhet i lagstiftningsväg hafva vi förut
talat. Strax efter sin kröning i Sverige, sedan han
från Upsala återkommit till Stockholm, utfärdade
han ett påbud om att noggrant efterlefva lagen. Han
förmanar deri alla sina undersåtar, så högre som
lägre, att lefva fredligt med hvarandra och söka sitt
försvar i lagen, så kärt det vore dem att se sig
oförderfvade till lif och gods. Han förbjuder vidare
all våldgästning hos klerker, bönder och landtboar,
vid den påföljd af öfverträdelse häremot som stadgas
af lagboken i konungsbalken. Vägfarande skola mot
betalning erhålla hus, mat, öl och foder. Vapen fick
ingen föra med sig i kyrka eller köpstad, synnerligast
då konungen var närvarande, undantagandes de som voro
i konungens råd eller konungens embetsmän. Men bönder,
landboar och deras hjon fingo icke föra armborst,
svärd, bredyxa, spjut eller andra skadevapen hvarken
till kyrka, ting eller andra samqväm, vid förlust af
vapnet och 40 markers vite.

Man finner af denna förordning, huru svårt det var
för den frie mannen, äfven om han icke frälst sin gård
från skatt till kronan, att bortlägga dessa vapen,
som varit den fribornes rättighet och kännemärke så
långt tillbaka som saga eller sång kunde gå. Men ur
en annan synpunkt var det till en del just denna
omständighet, som räddade vårt land och bibehöll
för detsamma ett sjelfständigt lif, när Danmarks
konungar, den ene efter den andre, sökte göra det till
ett lydrike under Danmark. När hvarje bonde, hvarje
landbo och till och med deras hjon, såsom det säges i
konungens förordning, egde sina egna vapen och visste
att bruka dem, då egde Sverige lika många krigare,
som det egde manliga invånare – på presterne när –
att uppställa till sitt försvar. Seden att hvarje
man var beväpnad kunde medföra mycket ondt, men
ännu mera godt, och först af allt det, att Sveriges
målsmän aldrig behöfde spilla tid med värfvande af
folk. Sveriges här stod färdig, när dess sakförare
läto budkaflen gå, att faran hotade Sveriges land.

Oaktadt emellertid missnöjet icke visade sig i
uppror under Christofers regering, så fans det dock
och rimkrönikan sparar icke på bjerta färger i sin
framställning deraf. Så heter det deri:

Medan marsken mäktig var,
då var i riket de bästa år,
som man ville önska af vår herra;
strax konungen kom, vart det värre.

Ä medan han rådde, var stor hunger,
ty hatade honom gammal och unger.
Bönder och bokarle[1] alla
honom barkakonung kalla.



[1] »Brokarlar» var detsamma som landtboar
eller landtbönder, det vill säga hälftenbrukare, arrendatorer.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free