Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Erik på Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfriga den röfvade egendomen; först då ville de
förmå konung Christofer att lyssna till den genom
högmästaren gjorda framställningen, och då skulle
det nog visa sig, hvad grund konung Erik hade för sin
klagan, erkännande tillika och tackande högmästaren
för hans goda vilja.»
Naturligtvis blef det ingenting af denna rättegång,
men konung Eriks kaperier tilltogo så, att, när
konung Christofer efter sin kröning i Norge kommit
öfver till Danmark, fann han sig nödsakad att gripa
till allvarsamma mått och steg mot sin morbroder. Från
slotten utmed Östersjön utrustades på hans befallning
krigsskepp för att uppfånga konung Eriks kapare och
äfven afbryta all handel med Gotland.
Det var derefter under året 1443, som hansestäderna
uppträdde och erbjödo sin bemedling för att
åstadkomma en förlikning mellan konungarne Erik
och Christofer. Den senare ingick villigt derpå,
icke så Erik; han fortfor med sitt sjöröfveri
äfven medan de hanseatiska sändebuden befunno sig i
Visby. Dock lät han förmå sig till ett stillestånd,
hvarom de hanseatiska sändebuden underrättade Gustaf
Sture och de andra svenska herrarne i Kalmar. Dessa
underhandlingar ledde dock till intet. En hertig
Barnim, som konung Christofer skickade till Erik,
lyckades väl att förmå Erik att lemna sitt bifall till
en fredssammankomst, men något sådant blef ej af, och
Erik fortfor att klaga sin nöd för högmästaren. Han
tog sig äfven för att skrifva ett bref till svenska
rådet, hvari han högeligen klagar öfver danskarne, att
de behandlade hans tjenare som sjöröfvare. »De voro»,
säger han, »konungaödare och gamla kattebitare,
sådana hade de och deras föräldrar varit.»
Ett möte, som skulle hållas 1444, blef ej af,
emedan Christofer icke tillkallat ombud från
hansestäderna, inför hvilka Erik nödvändigt ville
framlägga bevis för sin rättvisa sak. Christofer
sände då några af sina förnämsta rådsherrar till Erik
på Gotland. De skulle spörja om orsaken till hans
uteblifvande och underhandla om förlikning. Konung
Erik mottog högdraget och med mycken köld de bugande
herrarne. »Hvad är edert ärende?» var hans korta
fråga, och sedan han fått den besvarad, sporde han
ytterligare: »Huru viljen I att en sådan förlikning
skall tillgå?» Herrarne svarade, »att konung
Christofer och hans rådgifvare ville för lifstiden
tillförsäkra honom besittningen af Gotland och
dertill en årlig lifränta af 3,000 lybska mark. »Då
upplågade konungen af vrede, förbannade både herrarne
och deras konung och utropade med ett hånleende på
sina läppar: »Gotland är redan min egendom, jag har
inlöst det från preussiska orden, och för en ränta af
3,000 mark kan jag ej uppgifva mina konungariken.»
Man kan lätt föreställa sig, huru sådana ord skulle
taga sig ut inför dessa herrars öron. Utan att afbida
något yttrande af dem afvisade Erik dem med följande
ord: »Jag vill aldrig hålla något möte med hertig
Christofer!»
Sålunda uträttades icke heller den gången något och
ett par år förgingo, utan att förhållandena på minsta
sätt förändrade sig. Konung Erik förblef på sin ö,
hans sjöröfvare gjorde fortfarande hafvet osäkert,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
