Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Christofers regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carl Knutsson for till Upland, så gjorde ock flera
af de svenska herrarne. Anländ till Svartsjö,
tillredde han der vid Michelsmessan sin dotter
Christinas bröllop med Erik Eriksson (Gyllenstierna),
en dansk, som blef stamfader för den svenska
Gyllenstierne-ätten. Alla mottogo med glädje bjudningen
till bröllopet på Svartsjö.
Brudgummen skildras som en ung och skön herre och
kallas äfven from, ett ord som man vanligen hör
tilläggas medeltidens riddare.
Vid bröllopet befann sig äfven en gråbroder, som
hade rykte om sig att vara gudelig och kunna förutse
tillkommande ting. Under bröllopsglädjen gick denne
munk fram till Carl, der denne stod omgifven af
riddare och andra förnämliga herrar, och sade helt
högt: »Herr Carl, I våren beredd deruppå, innan try år
här att konung vara; jag säger eder det uppenbarligen,
det är visserligen Guds vilja att skilja konung
Christofer från riket!» – Carl svarade utan dröjsmål:
»Fader, tagen eder till vara för slikt tal; får
konungen det höra, skall det säkert stå eder dyrt.»
Men gråbrodern svarade utan räddhåga: »Jag vårdar ej,
hvem det höra vill, eller ho deröfver gråter eller
ler; konung Christofer kommer aldrig till Sverige
mer!» – Och dermed vände munken de förvånade herrarne
ryggen och försvann bland de öfriga gästerna.
Sedan bröllopet var till ända, drog Carl öfver till
Viborg. Här började han bygga både utan och innan,
och gjorde de skönaste gemak, så »att skönare slott
kunde man ej finna». Dertill anlade han en karp- eller
ruddam, något som var alldeles nytt då för tiden.
Men konung Erik satt qvar på Gotland och
sjöröfverierna fortforo liksom förut, något som
alldeles icke väcker ens förundran, när man känner
opålitligheten hos denne konung. Denna osäkerhet
fortfor, så länge Christofer var konung och derom
är icke mycket mera att säga. Men under denna tid
pågick en underhandling om Gotlands öfverlemnande
till tyska orden, som här må vidröras.
År 1447 kom en pomersk grefve, Albrekt von Neugarten,
öfver till Gotland. Han kom egentligen som ombud för
de pomerska städerna till Erik, men han hade äfven
ett hemligt uppdrag från ordenshögmästaren att göra
sig underrättad om Eriks inkomst af Gotland och liksom
af sig sjelf framkasta förslag, att konungen skulle
öfverlemna det till tyska orden. Grefven utförde också
högmästarens uppdrag och började derför försigtigt
ställa sina spörsmål till konungen. Men denne tycktes
genast ana, hvarom fråga var, ty han frågade med
häftighet, »om grefven fått någon befallning af
högmästaren». Grefven försäkrade väl att så icke
var förhållandet, men efter ytterligare något tal,
hvarunder grefven ännu en gång framkastade en fråga om
landet och dess lägenhet, sade konungen: »Jag menar
du har fått dig något anbefaldt af högmästaren,
eftersom du spörjer om landet.» Ännu en gång
försäkrade grefven att detta icke var händelsen,
utan att en herr Nickeritz gerna ville veta det, och
då sade konungen: »Landet gifver mig årligen 15,000
gulden.» – Vidare yttrade konungen sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
