Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Christofers regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket fördelaktigt om orden och högmästaren. »Hör,
du skall veta», sade han, »jag är en gammal man och
är mästaren och orden huld: vill mästaren gifva mig
i Pomern så mycket, som detta landet gifver mig,
och en summa penningar dertill, så unnar jag ingen
landet hellre än honom och hans orden»[1].
Någon tid efter den pomerske grefvens besök hos konung
Erik infann sig hos honom – det var mot slutet af år
1447 – ett sändebud från högmästaren för att formligen
underhandla om Gotlands afträdande. Sändebudet
tackade konungen å sin herres vägnar för det
välvilliga yttrandet till grefven af Neugarten,
hvilket denne omtalat för en annan riddare,
och konungen syntes till en början höra honom
med nöje. Med mycken ifver framhöll han Gotlands
fördelaktiga läge och omtalade, att äfven lybeckarne
velat köpa det, hvarpå han omnämnde sina anspråk för
afträdandet.
Så långt var allt godt och väl. Men nu framkom
sändebudet med vissa fordringar från sin herres
sida. Han begärde återlemnandet af alla skepp
och varor, som konungens uteliggare tagit från
preussiska undersåtar. Konungen svarade härtill,
»att hans uteliggare hade intet annat att lefva af,
ty sjelf gaf han dem intet». Sändebudet varnade
vidare konungen för att fortsätta med denna rörelse,
men då rann sinnet till på konungen och han svarade:
»Säg din herre, att han sticker händerna i barmen
och låter mig stå mitt kast!» – Ytterligare klagade
sändebudet öfver ett kort förut utfärdadt påbud, att
för hvar fjerde marks värde af varor, som infördes
på Gotland, skulle 1/2 mark silfver i utbyte mot 4
mark penningar inlemnas å myntet i Visby. Men härpå
svarade konungen: »Lybeck tager accis, Tyska orden en
tull, som är ännu drygare än denna. Jag är en fattig,
fördrifven konung, och mitt rike är litet; jag måste
också hafva något att lefva af. Den som kommer hit,
får betala; den som ej vill betala, må blifva hemma.»
Dermed slutade den påbegynta underhandlingen mellan
högmästaren och konung Erik. Det blef sedan fråga om
en krigsrustning mot Erik af orden och hansestäderna
gemensamt, men det stannade vid blotta förslaget.
Det säges om konung Christofer, att han yttrat om
den fördrifne konungen och hans sjöröfverier: »Min
morbroder sitter på ett skär, han måste ock hafva sin
bergning». Yttrandet påminner så lifligt om konung
Eriks egna ord till högmästarens sändebud, att man
vore frestad tro, det han haft ungefär samma yttrande
till konung Christofer vid de båda konungarnes
sammanträffande på Gotland. Må hända sväfvade dessa
ord, som inneburo ett urskuldande så väl inför honom
sjelf som inför verlden – må hända sväfvade de ofta på
konungens läppar. De kunde sedan af konung Christofer
upprepas inför någon, som klagade öfver undergånget
våld, utan att Christofer sjelf deraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
