Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Carl Knutsson - Carl Knutsson kommer till Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Engelbrekt och hans medhjelpare voro de förste,
som uttalade och i handling visade den sanningen,
att Sveriges folk icke lät sig förtryckas. Så gjorde
äfven Carl Knutsson. Den tredje unionskonungen hade
svårt att vinna Sveriges krona ur den sistnämndes
kraftiga hand, och att denne konung i ro bar den
till sin död har sin förklaring endast deruti,
att han städse i Sverige uppträdde såsom Sveriges,
aldrig som Danmarks konung.
Men för unionens förverkligande gjordes af denne
konung intet. Man kan snarare säga, att han bidrog
till dess omöjliggörande, då han bekräftade den lag,
som efter honom fick sitt namn, och som i Sverige
skulle och måste gälla ofvanom allt hvad förbindelsen
med de främmande rikena kunde göra önskligt – en lag,
i hvars första balk var stadgadt att till Sveriges
konung skulle väljas en infödd man.
De händelser, som nu följa, skola visa oss, huru
de tre »förenade» folken allt mera skilja sig från
hvarandra, och, hafva de någon gång gemensam konung,
är hans tid såsom unionskonung så kort, att dessa
skiften liksom bilda undantag från regeln. Det är
nu, såsom vi få se, riksföreståndarne, hvilka stå i
spetsen för Sveriges folk och leda dess öden.
Carl Knutsson kommer till Stockholm.
De svenske herrarne voro, som vi påminna oss, samlade
i Jönköping, dit konung Christofer stämt dem sig till
mötes. Konungen kom icke, men i stället bref från
danska rådet. Det innehöll ett tillkännagifvande om
konungens död samt en begäran om ett sammanträde i
Halmstad för nytt konungaval. En sådan anhållan stod
i öfverensstämmelse med det i Kalmar 1438 fattade
beslutet, enligt hvilket efter en unionskonungs död
fullmäktige från de tre rikena skulle sammanträda och
först afgöra om gemensam konung skulle väljas eller
om hvartdera riket skulle välja en särskild. Vid
konung Eriks afsättande hade detta stadgande i 1438
års dagtingan uraktlåtits. Må hända ville de danske
herrarne nu godtgöra sitt fel. Sverige hade visat,
att det egde kraft att gå sin egen väg oberoende af
Danmark. Det kan då vara ganska naturligt, att de
danske herrarne sökte undvika det, som kunde stöta
den mäktige unionslemmen för hufvudet.
Med bestörtning mottogo de i Jönköping församlade
herrarne underrättelsen om konungens död. Den kom
alldeles oväntad, de voro ej beredde derpå. Han
hade ryckts bort i sin kraftigaste ålder, utan att
våldsamma brytningar, såsom krig eller uppror, satt
hans lif i fara och sålunda kunnat varnande rikta
deras tankar på framtiden för att vara beredda på hvad
som då kunde inträffa. Något bestämdt svar lemnades
icke det danska rådet. Hvad man först synes hafva
varit betänkt på, var att ordna sakerna så, att ej
makten måtte gå det parti ur händerna, som nu innehade
den. Såsom naturligt var, hade den aflidne konungen
företrädesvis omgifvit sig med unionsvänlige män,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
