Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutsson kommer till Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känna från det föregående, hade visserligen upphört
efter 12 års verksamhet år 1443, men några få prester
qvarstannade och sökte upprätthålla mötets verksamhet,
och desse stadfästade det af Upsala domkapitel gjorda
valet. Som under sådana förhållanden mötets rättighet
att stadfästa biskopsval kunde anses tvifvelaktig,
fortsatte en af de svenska ombuden resan till påfven
Nicolaus för att äfven utverka hans stadfästelse af
valet. Denna erhölls också, men först det följande
året.
Erkebiskop Jöns Bengtsson var en hersklysten,
lidelsefull och hämdgirig man, stolt och oböjlig
så väl i förhållande till sin konung som till sin
närmaste förman, erkebiskopen i Lund. Att han hörde
till unionspartiet eller det dansksinnade, framgår
blott och bart af det sköldemärke, som han bar.
Men vi få i det följande tillräckligt tillfälle att
lära känna denne man. Vi öfvergå nu till den för
ögonblicket mäktigaste mannen i Sveriges rike, den,
till hvilken både vänner och fiender blickade upp,
bäggedera med spänd väntan.
Midt under sina fredliga sysselsättningar på
Viborgs slott, midt under sina byggnadsföretag,
sina förbättringar och försköningar och sina park-
och dam-anläggningar, träffades Carl Knutsson af den
plötsliga underrättelsen om konung Christofers död.
Först var det genom sina närmaste vänner, som
Carl fick veta både att konungen var död och hvad
som med anledning deraf herrarne företagit sig i
Jönköping. Sedermera kom väl kungörelse derom till
Finland liksom till rikets öfriga delar. Men Carl
började genast rusta sig att draga öfver tilll
Sverige. »Skynda dig öfver till riket» – låter
rimkrönikan Carls vänner säga – »ty de som förestå
riket äro dina största ovänner; konungen drog dem
fram i stor makt, dig att förderfva, och alltid,
när han drog till främmande land, befalte han dem
att förestå riket» [1].
Carl gjorde en stor och kostsam tillrustning både
i folk och skepp. Omkring 800 riddare och svenner
gingo vid pingsttiden ombord på flottan i Viborg,
och alla, som sågo den stolta riddareskaran och de
många skeppen, prisade den mäktige mannen. Pingstdagen
den 12 Maj 1448 lade Carl ut ur Viborgs hamn.
När så Carl kom seglande förbi en ö vester ut i
skärgården utanför Viborgs län, mötte honom en hans
tjenare, som kom från Kalmar. Tjenaren medförde från
priorissan vid ett nunnekloster i Kalmar ett bref,
som han öfverlemnade till Carl. Brefvet, som Carl
genast bröt och läste, omtalade en uppenbarelse, som
»en gudelig menniska haft i klostret jula natt». Innan
nästa år gått till ända, skulle »marsken» vara konung
i Sverige; det vore Guds vilja, och fullgjorde Carl
ej denna, skulle Guds hämnd drabba honom. Brefvet
var skrifvet fjerdedag jul[2].
Dess innehåll väckte,
såsom naturligt var, allas förundran,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
