Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutsson kommer till Stockholm - Konungavalet i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och den ökades, när man såg, huru naturen sjelf
tycktes gynna Carl. Gynsamma vindar fylde seglen,
liksom ljusa förhoppningar tändes i Carls och hans
vänners bröst, der de stodo på skeppsdäcket i sina
blanka harnesk och vajande fjäderbuskar. Efter
elfva dagars lycklig resa seglade skeppen fram på
Stockholms redd, det var »helge likarna dag» den 23
Maj. Med oförstäld glädje mottogs Carl af folket
i hufvudstaden. »Nu skulle goda år återkomma!» –
yttrades uppenbart, och liksom för att stärka detta
folkets hopp föll, just som Carl landsteg, ett stridt
vårregn, det första för året. Det hade förut liknat
sig till att blifva »det största oår och ett span
mjöl gälde 12 öre och mången menniska fick svälta.»
Nu kunde man hoppas igen; himlens välsignelse var
tydligt med »marsken».
Konungavalet i Sverige.
Det var i slutet af Maj, således ungefär samtidigt
med Carls ankomst, som man samlade sig till den
herredag, som man i Jönköping beslutat skulle hållas
i Stockholm. En mängd rådsherrar, riddare och svenner
infunno sig och äfven köpstadsmän och allmoge, så
att staden visade en tafla af mycken liflighet och
rörelse. Slottet innehade de båda riksföreståndarne,
sä att Carl tog in i de bästa husen deromkring. Så
stodo de åter emot hvarandra de båda gamla partierna,
ehuru det ena under andra hufvudmän än fordom!
En strid förestod, hvari båda partierna skulle
mäta sina krafter. Frågan gälde, hvem som skulle
blifva Sveriges konung. Uti en punkt synes man med
afseende härpå hafva varit ense, deruti att man
borde välja en infödd man till konung, och som en
hvar kunde förutse, att Danmark ej skulle beqväma
sig att taga en svensk herreman till konung, var i
och med detsamma all fråga om förbindelsen rikena
emellan skjuten åt sidan. Stridsfrågan blef således
egentligen, ur hvilketdera partiet konungen skulle
tagas, om ur det unionsvänliga, Oxenstiernornas,
eller ur det fosterländska, det hvars hufvudman Carl
Knutsson var. I förra fallet skulle naturligtvis
lotten falla på en af Oxenstiernorna, i det senare
på Carl Knutsson.
Att Oxenstiernorna vågade låta frågan afgöras genom
ett val och ej genast från början arbetade för
unionens upprätthållande, det visar, att de ansågo
sitt parti nog mäktigt för att kunna hoppas på
framgång. Deras parti hade stärkt sig tillräckligt
mycket under Christofer, och deras motståndare
hade under tiden stått nog mycket i skuggan, för
att han skulle nu såsom förr en gång, då det gälde
Christer Nilsson, vinna seger öfver dem. Partiets
hufvudmän hade dessutom det försteget framför Carl,
att de redan såsom riksföreståndare hade makten i
sina händer; de och deras vänner innehade tillika
de förnämsta slotten. De kunde gå försvarsvis till
väga. Carl måste anfalla.
Men dessa herrar började snart nog finna, att de hade
missräknat sig, och då började åter det gamla talet
om att icke förhasta sig utan afbida, hvad de andra
rikena ämnade göra. Den minsta skymt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
