Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget utbryter mellan Carl och Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åstadkom detta, och, får man sluta af tidsutdrägten, var
det säkert icke något lätt arbete. Ty visitationen
hölls den 3 Maj, således kort efter mottagandet
af konungens bref, men abbedissans och confessorns
resignation egde icke rum förr än den 25 Maj.
Men vi lemna konung Carl och vända oss till den,
som nu hotade honom och Sveriges rike.
Konung Christian befann sig ännu i Wilsnach, när
han fick underrättelsen om, att konung Carl brutit
öfver gränsen in i Skåne. Ett hade han vunnit på
förstemötet – bundsförvandter, och dessa lemnade honom
krigsfolk både till häst och fot och till bemanning
af flottan.
Mellan påsk och pingst, i början af Maj, gick den
danska hären öfver sundet till Skåne. Men Christian
fann landet så tilltygadt, att ett vistande der med
hären, äfven blott i ändamål att derifrån kunna öppna
fälttåget, var omöjligt. Han drog sig således derifrån
in i Halland, som egnade sig dertill förträffligt,
tack vare de svenska herrarnes sätt att föra kriget
och fullgöra sin konungs befallning. Den 15 Maj
var Christian i Halmstad och derifrån fortsatte han
sitt tåg norrut mot Elfsborg och Lödöse, sedan han
afsändt riksmarsken Claus Rönnow att utefter Ätraån
tåga in i Vestergötland och belägra Kinnaholm.
Det var en ståtlig här Christian förde med sig,
men det utländska folket, som icke kände Sverige och
svenskarne, var uppblåst af öfvermod och talade om
Sveriges eröfring, som om det varit ett lekverk. De
svuro att genast vinna Sverige. En mängd tyska furstar
och herrar omgåfvo konungen, och de delade sitt folks
åsigt; »Sveriges rike skulle inom året vara taget. Det
skulle gå som en dans!»
Dock fingo de snart nog erfara, att den dansen
kunde kosta en och annan blodig kyss, och det fastän
många hjelpare inom Sveriges land funnos. Claus
Rönnow kom först i erfarenhet deraf. När han genom
passet öfver skogen vid Mårdaklef kommit fram till
Kinnaholm, stormade han genast slottet, men blef med
förlust tillbakaslagen. Anfallet förnyades med samma
utgång. Besättningen på slottet utgjordes endast af
bönder, men deras bössor och pilar gjorde lika god
verkan, som om de varit krigare till yrket. Hvar
gång den storordiga fienden stormade, blef han
med förlust tillbakaslagen. Först femte dagen
lyckades det Claus Ronnow att skjuta eld på några
träbyggnader, som befunno sig inom vallarne. Detta
förmådde slottsfolket till en dagtingan, enligt
hvilken slottet skulle öfverlemnas till danskarne,
om det icke fått undsättning före den 1 Augusti.
På samma vilkor, men utan något försök till motstånd,
uppgaf Gustaf Olofsson Elfsborg åt konung Christian
sjelf, som derefter obehindradt framryckte till det
obefästade Lödöse. Borgarena i staden öfverlemnade
sig nu åt konungen, och denne började genast befästa
staden med grafvar och pallisader, samt beslöt att här
upplägga sina förråd för kriget. Hit skulle derför all
tillförsel från Danmark föras, och härifrån ordnade
han sitt infall i Vestergötland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
