Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget utbryter mellan Carl och Christian - Carl Knutssons försvarskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det var ej blott från denna sida, som Christian
anföll Sverige. Äfven den östra sidan hotades. Här
var det som flottan användes. Befälhafvare på flottan
voro Olof Axelsson på Gotland och Magnus Green. Med 40
skepp, inberäknade de, hvilka hertig Adolf sändt sin
systersson till hjelp, kommo de båda herrarne seglande
framför Öland, der de försökte en landstigning. Med
förlust tillbakaslagna, vände de sig mot Lyckeby,
men hade der ännu mindre framgång än vid Öland.
Då seglade de längs efter kusten och vände sig
norrut, görande öfverallt landgång och strandhugg,
tills de kommo till Stockholm, och så förtröstade
äfven dessa herrar på sin lycka, att de betraktade
Stockholms eröfrande som en afgjord sak, hvarom de
talade i bref till Holstein, redan innan de hunnit
fram.
Framkomna i Stockholmsskären, mötte de der den
svenska flottan, men denna drog sig undan, och de
vågade oförtöfvadt ett anfall mot den så kallade
»kransen» med sina bommar, eller det pålverk, som
omgaf staden utåt sjön. Men de blefvo tillbakaslagna
med stor förlust. De lade sig då gent öfver vid Vagnsö
eller den nu varande Skeppsholmen, hvarifrån de sökte
bemäktiga sig den närmast belägna Käpplingeholmen,
som genom en bro var förenad med fasta landet eller
»malmen».
Här mötte en bondehär, som väl till en början drog
sig tillbaka, men som, understödd af ett samtidigt
utfall från staden, snart vände om och dref danskarne
tillbaka. Det öfvergick snart till en oordnad flykt,
hvarunder danskarne i trängseln på den smala bron
mellan malmen och Käpplingen trängde hvarandra öfver
broräckorna i vattnet, »så att de plumsade utför som
andra hundar», medan den svenska pålyxan anstälde
en förfärlig förödelse i deras rygg. Jag tänker,
säger rimkrönikan, att mången tysk der betalade sin
sold. Danskarne bådo för sitt lif, men de svenske
bönderne ropade: »Blir du fången, så kommer du igen;
dör du nu, så gör du mig aldrig mera men!» De tyske
krigarne ropade: »Jadut! dat ik tho Sweden qvam!»[1].
Denna motgång betog herr Olof lusten att vidare den
gången söka bekomma Stockholm. Han lemnade äfven
Vagnsö, och, när han i detsamma från en hemlig
vän fick underrättelse om konung Carls antågande,
lättade han ankare och seglade från Stockholm samt
förenade sig med den öfriga flottan vid Härstäket.
Vi må nu, innan vi fortsätta skildringen af fiendens
rörelser, se, huru Carl sökte försvara sitt land.
Carl Knutssons försvarskrig.
Genast vid underrättelsen om, att konung Christian
gått öfver sundet, sammankallade Carl rådet och
framlade till öfverläggningsämne, om det vore bättre
att gå om bord på flottan och med ens flytta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
