Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutssons försvarskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller Elfsborg ämnade intränga i landet i riktning mot
Borås och Bogesund (Ulricehamn); men för den fiende,
som kom längre norr ifrån, såsom ifrån Lödöse, kunde
icke Öresten vara till hinder i någon väsentlig mån,
helst när Vestergötlands främste män, dess biskop
och slottsherren på Axevalla, Thure Thuresson, på
allt sätt arbetade fienden i händerna.
Utan afseende derför på Öresten ryckte konung
Christian från Lödöse raka vägen fram till Skara,
dit han anlände utan några hinder. Härifrån var det
blott en mil till Axevall, hvars slottsherre med lika
mycken hugnad helsade dannebrogen, som biskop Bengt
gjorde det i Skara. Konung Christian dröjde dock sjelf
ej framför Axevall utan förlade sitt hufvudqvarter
i Varnhem, det gamla klostret, i hvars kyrka stoftet
af de Erikska konungarne hvilade.
Hit till Varnhem sammankallade Christian genom öppna
bref landskapets prester, frälsemän och allmoge,
hotande med mord och brand dem, som icke hörsammade
kallelsen. Mötet egde rum, och en dagtingan uppsattes
ungefär på samma vilkor, som slottsherrarne förut
underkastat sig. »Komme ej konung Carl i egen person
Vestergötland till undsättning före den 1 Augusti,
så skulle de alla infinna sig i Jönköping och der
tillsäga konung Christian manskap och tjenst, men till
dess skulle fred råda mellan honom och dem.»
Här var nu för konung Christian i första rummet att
tillse, det konung Carl icke skulle kunna före den
1 Augusti inkomma i Vestergötland. Men för detta
arbete hade han så goda medhjelpare i de svenska
förrädarne, att han genast kunde tänka på att draga
vidare, och hufvudfrågan blef väl derför, hvilken
väg som borde tagas. Två vägar erbjödo sig, den
ena att fortsätta tåget i nordostlig riktning öfver
Tiveden, den andra att draga sig nedåt Jönköping och
öfver Småland och Östergötland intränga i hjertat af
Sverige. Båda vägarna erbjödo då, liksom ännu i dag,
stora svårigheter för en fiende, och utan förräderi
lärer väl ett slikt tåg knappast någonsin lyckas. Men
Jönköpings och Rumlaborgs slott innehades af herr
Eggert Krummedik, en man, som danskarne kände såsom
vänligt sinnad, och detta bestämde Christian,
helst som han tillika visste att på andra sidan
Tiveden stodo konung Carls svenner, hvilka under hvad
förhållande som helst voro en farligare fiende än de
bönder, som kunde möta på tåget genom Östergötland.
Men konung Christian och hans herrar kände lika
litet till Sveriges bönder som konung Erik och hans
män. Denne trodde säkert aldrig, att det var den
svenska allmogen som befriat sitt land från hans
fogdar; utan det var i hans tanke de svenske herrarne,
såsom han ock en gång yttrade till dem i Stockholm. Så
tänkte i allmänhet Danmarks konungar, och konung
Christian trodde sig derför vinna allt, när han vann
herrarne och prelaterne för sig.
Han afsände alltså en mindre afdelning af hären
norrut till Tiveden att der bevaka tillgången till
Vestergötland och tågade sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
