Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian vinner Borgholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konung Christian vinner Borgholm.
Med ifver fortsattes rustningarna i Danmark, och
mot hösten kom Magnus Green med en dansk krigshär
till Öland. Han var nu manstarkare än förra gången,
och det öppna landet kunde derför icke göra honom
något motstånd, utan han ryckte obehindradt fram emot
Borgholm. Har satt ännu konung Carls måg Erik Eriksson
(Gyllenstierna) såsom borgherre, och han värjde
manligen slottet. Magnus Green och danskarne voro
redan i begrepp att lemna ön af brist på lifsmedel,
men då ankom konung Christian sjelf de sina till
undsättning.
Då vände sig bladet, och brist började uppstå på
slottet. Der fans väl guld och silfver i mängd, heter
det, men icke krut. Herr Erik höll likväl modet uppe,
men slutligen måste han dagtinga. Vilkoren voro att
slottet skulle öfverlemnas till konung Christian före
solens nedgång den 11 Oktober, om icke konung Carl i
egen person dessförinnan undsatt slottet och ön samt
förjagat danskarne derifrån. Tio af hans män lemnades
som gisslan och vid öfverlemnandet af slottet skulle
herr Erik lemna hela behållningen af råg, 1 läst mjöl,
4 läster malt, 40 sidor fläsk, 60 nötkroppar och 80
fårkroppar samt alla vapen, hvilka hörde till slottets
inventarium. Sjelf skulle herr Erik förbinda sig att
afhålla sig från all brefvexling med konung Carl,
icke sända något hemligt bud in i Sverige och icke
iståndsätta fästningsverken. Slutligen förband herr
Erik sig att efter öfverlemnandet af slottet med
besättning blifva konung Christians fånge.
Det var en egendomlig kapitulation, och så godt
hade väl varit att genast öfverlemna slottet som
att öfverlemna dess undsättning åt den lyckliga
tillfälligheten, att konung Carl skulle få veta
om olyckan. Emellertid var besättningens och
slottsherrens enskilda egendom räddad, ty den skulle
enligt den uppgjorda dagtingan icke öfverlemnas åt
fienden.
Som man kan förstå, blef slottet icke undsatt
af Carl och öfverlemnades derför på utsatt dag
till konung Christian. Det tilldrog sig då, vid
nedforslandet af herr Eriks saker från slottet, att
bandet på en af tunnorna sprang sönder, och dervid
sågo de kringståénde danska krigarne, att tunnan var
full af guld och silfver, som till en del rann ut på
marken. Konung Christian tog genast tunnan med hennes
dyrbara gods som god pris: »Allt hvad lyckan kastade
på hans strand vore efter strandningsrätten hans»,
sade han. »Was meinen Grund beröhret, mir gehöret»[1],
hette det, och på denna grund förlorade herr Erik
all sin egendom.
Ej blott af svenska, men äfven af hanseatiska
historieskrifvare har konung Christian blifvit tadlad
för det han sålunda bröt sitt ord. Sjelf tänkte han
säkert icke ett ögonblick derpå. Han var på det högsta
tillfreds med sin Ölandsresa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
