Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öppen brytning mellan erkebiskopen och konungen - Konung Carl flyr till Danzig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade, men ropet och vapenbullret, som redan hördes
på afstånd, öfvertygade honom till slut, att verklig
fara var för handen. Han skyndade upp och lät spänna
om sig sitt harnesk samt begaf sig ut. Hans häst
var sadlad och han kastade sig upp. Några riddare
och en skara svenner voro de ende, som omgåfvo
konungen. Men med dem sprängde han af i sporrsträck
mot fienden. Öfver allt i lägret syntes endast oro
och förvirring. Den ene sprang om den andre, och i den
nordvestra ändan af lägret bortåt Elgsundet till hade
fienden redan brutit in. Det var i morgonskymningen
den 10 Februari.
Erkebiskopen befann sig ännu i Vesterås, då han
fick underrättelse om, att konungen vändt om från
Östergötland och befann sig i Strengnäs. Det var
sträng vinter, så att isen bar öfver fjärdarna
och sunden, och erkebiskopen beslöt utan tvekan
att våga ett djerft företag. Han ville öfverraska
konungen. Genast fingo hans svenner befallning
att sitta upp och utan uppehåll fortsattes
ridten. Erkebiskopen red sjelf i spetsen. Om qvällen
den 9 Februari kunde de redan se stranden af Fogdön
afteckna sig mot himlabrynet. Här gjordes halt,
och folk och hästar fingo ett ögonblicks hvila.
Så fort det blef nedmörkt, fortsattes ridten, allt
under det erkebiskopen litet emellan inhändigade
underrättelser af utskickade kunskapare. Sålunda
visste han mycket väl, huru konungens folk var
lagradt, samt huru han utsändt folk att kunskapa
om de antågande, och så kunde han alldeles trygg
fortsätta sin färd. Just som det grydde till dag,
fick han konungens läger i sigte, och i ett nu voro
alla svärd dragna och man rusade in bland de kungliga
svennerna.
Som vi kunna förstå, blef här knappast fråga om
strid. Konungens folk hann ej ens stiga till
häst. Yrvakne rusade de upp från sina sofställen och
blefvo ett lätt byte för den djerfve erkebiskopen,
hvarhelst de befunno sig, i kloster, kyrkor och
gårdar.
Nu kom konung Carl till stället, och en kort strid
uppstod. Konungens ryttare skildes dock från honom i
stridsvimlet och nedgjordes eller togos till fånga,
så att till slut endast 30 eller 40 man omgåfvo
konungen. Likväl fortsatte han att strida, tills
hästen stupade under honom träffad af en kula. Då
måste han vika. Han var sjelf sårad, men lyckades dock
undkomma och begaf sig i ilande flykt till Stockholm.
Konung Carl flyr till Danzig.
Om aftonen samma dag, den 10 Februari, kom konungen
till Stockholm, åtföljd af en enda sven. Så fort han
kom upp på slottet, der den ofvannämnda Göran Carlsson
och Arent Bengtsson voro höfvidsmän, lät han förbinda
sina sår och tillbragte sedan aftonen och natten på
slottet.
Tidigt påföljande morgon lät konungen kalla borgarena
till burspråk. Han klagade inför den församlade
menigheten öfver det förräderi och den oärlighet,
hvaraf han varit omgifven, och sporde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
