Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Carl flyr till Danzig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu borgarena om de ville troget stå honom bi och följa
honom, såsom ärligt och fromt folk bör mot sin rätta
herre och konung. Menigheten lofvade med uppräckta
händer att vara konungen trogen, och denne svor dem
en ed tillbaka att hålla dem vid lag och rätt och så
förhålla sig mot dem, att de och deras barn skulle
hafva orsak att tacka honom och att offra lif och
gods för deras välfärd. Tillika bekräftade konungen
då deras privilegier.
Men konungen varnades att icke sätta för mycken
tro till borgarena; man ville veta att stämplingar
förehades i staden, och konungen höll derför nytt
burspråk med borgarena i S:t Gertruds gillestuga. Här
omtalade konungen, hvilka rykten som gingo om hemliga
stämplingar bland borgarena. Men desse svuro med
uppräckta händer nu som förra gången att troget blifva
ståndande med konungen.
Kort derefter kom erkebiskopen med sitt folk till
Stockholm, det var åtta dagar efter striden vid
Elgsundet. Han började genast belägra staden. Konungen
utsände till upprorsmännen sin kansler, ordensmästaren
för Gråbröderna, Nils Ryting, och en af Stockholms
borgmästare, Mårten Nilsson. De bådo å konungens
vägnar, att »han måtte få njuta hvad han var
berättigad till; hade han något brutit, ville han
stå till rätta enligt Sveriges lag; de skulle sjelfva
få döma. Konungen bad dock om ett samtal, han ville
infinna sig utanför staden.» Erkebiskopen svarade, att
han nästa morgon ville komma till tals med konungen,
och med detta svar återvände sändebuden. De omtalade
derjemte för konungen, att erkebiskopen sjelf sagt:
»Vi hafva så hårdt förknippat och med hand och segel
förbundit oss med konung Christian, att oss sådant
icke står på något sätt att förändra.»
Följande morgon höllo tvänne eskebiskopens tjenare
framför stadsporten. Erkebiskopen lät genom dem säga,
att »han icke kunde komma till tals med konungen,
förr än han hade herr Olof Axelsson, herr Magnus
Green och andra flera sina vänner vid handen; de voro
i Danmark, men han hade tillskrifvit dem och vore
dem hvarje stund förväntande.» Ännu gingo flera bud
mellan konungen och den stolte prelaten, men allt hvad
konungen erbjöd, tjenade blott att visa hans svaghet
och stegra erkebiskopens trotsande påståenden.
Då tillsporde konungen ännu en gång borgarena i
staden, om han kunde fullt räkna på dem, och när de
fortfarande dertill ropade enhälligt ja, beslöt han
att göra ett utfall från staden. Det var fjorton
dagar efter den sista striden vid Strengnäs, som
Carl nu åter mötte sin fiende. Han hade sex gånger
så mycket folk som erkebiskopen, men detta oaktadt
var striden knappt börjad, förrän borgarena gåfvo
vika och flydde. Förgäfves voro alla uppmaningar,
alla böner; de skyndade åter till staden, och konungen
måste följa[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
