Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Erkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna). Erkebiskopen vinner Stockholm - De båda riksföreståndarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– heter det här – »att värdig herre och fader,
i Gud, erkebiskop Jöns i Upsala, hafver sig den
omsorg och tunga påtagit till Sveriges rikes och
allas vårt bästa och bistånd, att han vill och må med
Guds hjelp och Sanct Eriks komma oss af den träldom
och förderf, konung Carl hade oss alla i kommit, så
lofva vi etc. ...» Dessutom erhöll erkebiskopen för
sig och sina arfvingar, under sex år efter hans död,
Stäkes län samt Östhammar och Ölands härad i Upland.
Erkebiskopen var nu utom all fråga den mäktigaste
mannen i Sveriges land. Närmast honom stod Erik
Axelsson (Tott). Båda öfvertogo styrelsen som
riksföreståndare. Erik Axelsson gick öfver till
Finland, och erkebiskopen afsände genast bud och bref
till Olof Axelsson på Gotland samt till de svenske
förrädarne, som flyktat till Danmark, Magnus Green,
Thure Thuresson, Gustaf Olofsson, Gustaf Larsson och
biskopen i Skara Bengt Gustafsson.
Detta för oss in på ett nytt kapitel –
De båda riksföreståndarne.
Sveriges rike var nu åter konungalöst. Men det
kunde icke derför vara utan styrelse, och, såsom det
hade blifvit bruk under denna tid, så se vi nu åter
riksföreståndare träda i konungens ställe. Vi veta
icke, huru man gick tillväga vid tillsättningen,
om val anstäldes, och om dervid erkebiskopen och
Erik Axelsson erhöllo de flesta rösterna, men af
öfverblifna regeringshandlingar ser man att dessa
båda förde styrelsen. De kalla sig »höfvidsman och
föreståndare i Sverige», så väl när de gemensamt
underteckna något regeringsärende, som när någondera
af dem gör det särskildt.
Fullkomligt säkra om sin seger kunde dessa
riksföreståndare dock ännu icke anse sig vara. Den
fördrifne konungen hade många anhängare, folk samlade
sig till och med till hans försvar, och många slott
voro ännu i dessa hans vänners händer. I synnerhet
var Finland honom tillgifvet. Vi veta, att den ene
riksföreståndaren också i egen person begaf sig
dit. Det var Erik Axelsson.
Erkebiskopen stannade i Sverige för att fullborda
hvad som ännu brast i segern. För denna arbetets
fortsättning liksom för dess början fordrades att
hafva ett säkert stöd i folket. Det var en tid,
då Carl Knutsson också insåg detta, men han synes
under fortgången af sitt konungadöme liksom hafva
glömt bort den makt, som lefde sitt tysta lif på
samhällets botten. Han omgaf sig med besoldadt folk,
och de dryga kostnaderna för detsamma bidrogo i sin
mån att vidga svalget mellan konungen och allmogen.
Carl stod äfven såsom konung helt och hållet inom
den samhällsklass, till hvilken han hörde. Hans
åskådningssätt af saker och personer var en herremans,
fastän han bar en konungs krona. Sådant var ock
till följd deraf hans handlingssätt. Det som
knöt allmogen intill honom under hans tidigare
lefnadsskifte, det var den spännkraft, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
