Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Erkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna). Erkebiskopen vinner Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konung Carls döttrar, Margareta och Magdalena, hvilka
befunno sig på slottet, blefvo äfven i förstone
hågkomna. Samma dag, den 15 Mars, erhöllo de i
förläning Svartsjö slott med underlydande gods samt
Herseme socken vid Rönö i Östergötland med all kunglig
ränta och rättighet, allt på lifstid. De försäkrades
tillika om oqvald besittning af allt deras fäderne-
och mödernegods samt det konung Carls köpegods, som
han förvärfvat, innan han blef rådande öfver Sveriges
rike. Men om dessa »ärliga och välbördiga jungfrur»
blefvo framdeles förmälda med inländsk eller utländsk
man, som ville detta Sveriges rikes eller någon dess
innebyggares skada, då – och endast då – skulle dermed
efter lagens stränghet förfaras.
De herrar, hvilka nu befunno sig omkring
erkebiskopen och hvilka satte sina namn under
dessa båda föreningsbref, voro: biskop Sigge i
Strengnäs och biskop Olof i Vesterås; riddarne
Erik Axelsson (Tott), Fader Ulfsson (Sparre),
Carl Månsson (Örnefot), Eskil Isaksson (Banér),
Simon Körning, Christer Bengtsson (Oxenstierna),
Åke Jönsson (Svarte Skåning), Stefan Ulfsson (Ulf),
Greger Matsson (Lillie), Johan Christersson (Vasa),
Erengisle Gedda, m. fl.
Den mildhet och rättvisa, som sålunda visades den
fördrifne konungens döttrar, synes dock icke hafva
egt någon varaktighet. Må hända var det den sluge
erkebiskopens afsigt att dermed vinna de många
och mäktiga medhållare, hvilka Carl ännu egde i
landet, och visa allmogen, att han icke varit ledd
af enskildt hat mot den fördrifne. Men, hvilka nu än
skälen dertill må hafva varit, så förändrades dock
snart erkebiskopens sinne. De båda konungadöttrarna
sattes på ett fartyg och skickades ut till sin fader
i Polen.
Sju år efter nu timade händelser, då konung Carls
öde åter tycktes vända sig till lycka, skref han till
Upsala domkapitel ett bref, hvari han yttrade följande
om den behandling, hans döttrar nu efter Stockholms
intagande af erkebiskopen rönte: »Och sedan han oss
så fördrifvit och all denna hån, last och obotliga
skada mot Gud, ära och rätt gjort hade, då ville han
ej tillstädja, att våra fattiga barn, som voro små
menlösa jungfrur, måtte blifva när våra och deras
vänner i riket, utan dref dem ut, så att de skulle
rymma riket och föras ut om vintertid uppå hafvet och
söka främmande land, deruppå att de då skulle hafva
kommit till döde. Hvilket dock var en synnerlig stor,
ohörlig, olidelig förbannad ondska, att han så ville
förderfva de fattiga, små, menlösa jungfrur för det
ogrundade och orättfärdiga hats skull, som han hade
tagit sig till oss förutom all vår skuld och brott.»
Så bittert brann minnet af denne hans fiendes handling
ännu efter sju års förlopp i Carls hjerta!
Några dagar efter erhållandet af Stockholms slott
– den 21 Mars – hade rådet ett sammanträde. Då
förklarade herrarne sitt gillande af allt
hvad erkebiskopen företagit sig till konungens
fördrifvande, tackade honom för hans nit och
försäkrade honom om ersättning för all den kostnad,
han haft för rikets bästa. »Efter det Gud så fogat»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
