- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
319

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De båda riksföreståndarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

återkomma, och fruktan härför var tillräcklig att göra
erkebiskopen och hans parti till danskvänner. Och
erkebiskopen dröjde så litet med affärdande af
sändebud till Christian, att redan denna omständighet
visar, det han ganska snart insett omöjligheten af
hvarje tanke på en herreregering.

De svenska sändebuden erbjödo konung Christian
Sveriges krona och bådo honom snart infinna sig i
Sverige med en stark här och flotta. Redan den 25
Mars skickade Christian med anledning häraf ett öppet
bref till Sverige, hvari han lofvar och försäkrar,
att, om han blefve vald till konung, ville han hålla
Sveriges lag, skydda allas undfångna privilegier,
upprätthålla unionen, till Sverige afstå Öland,
Borgholm och Elfsborg, samt låta Sveriges krona
behålla all den rätt till Gotland och Visborg, som
hon hade före sista kriget. Kort efter afsändandet
af detta bref följde ett nytt af den 3 April med
samma innehåll, blott underskrifvet och besegladt
af några flera danska herrar. Men erkebiskopen
dröjde ej länge i Stockholm. Så fort de nödvändigaste
åtgärderna der voro vidtagna, drog han nedåt landet
för att fullborda sin seger.

Dernäst for erkebiskopen i Sveriges land
och bad alla gå sig till hand
och vann slott och gårdar,
hvarken ridderskap eller allmogen sparde.


Den fördrifne konungens svenner, som samlat sig till
strid mot erkebiskopen, måste uppgifva sin plan,
ty deras skara minskades dag för dag, och de få som
återstodo måste följa med strömmen.

Ett enda slott gjorde erkebiskopen motstånd. Det var
Kalmar. Der satt den ädle och tappre Gustaf Carlsson
som slottshöfding, och han vägrade att öppna portarne
för den pockande prelaten.

Men hvad betydde motståndet af några få, af ett eller
annat slott, när erkebiskopen för öfrigt rönte idel
framgång! Han kunde utan oro lemna Kalmar och draga
uppåt Stockholm att möta sina danska vänner och den
blifvande konungen.

Under tiden hade Erik Axelsson verkat i Finland. Här
var den allmänna stämningen liksom i Sverige emot
hvarje förening med Danmark. Biskop i Åbo var då Olof,
en frände till den gamle, hederlige Magnus Tavast,
hos hvilken hans ungdomsår förflutit, och hvilken
bekostat hans vistande vid det berömda universitetet
i Paris, der han till och med skall hafva varit
rektor, innan han återkom till fäderneslandet. Då
den nittiofemårige biskop Magnus nedlade sitt
biskopsembete och drog sig tillbaka till Nådendals
kloster (der han dog 1452), blef Olof vald till hans
efterträdare. Biskop Olof var den vigtigaste mannen i
Finland. Invid honom stod domprosten i Åbo Conrad
eller, som han vanligen kallas, Kort – Bitz, en lärd
herre, liksom biskop Olof, men ännu ung och genom
utmärkta anlag en framtidsman. Af de verldslige
stormännen i Finland voro de båda lagmännen Henrik
Bitz
till Vik, Söderfinne lagman, och Henrik Claesson
Diekn,
lagman i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 25 11:51:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free