Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den landsflyktige konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begära, att våra medel och egendom skall hos eder[1] och
i andra städer hindradt och bysatt blifvit etc. – Man
har väl känt oss uti ära och tro; förr än vi konung
blefvo, att vi då voro en af de rikaste riddare,
som den tiden och än vidare var i riket, så hafva vi
ock ännu af Guds nåd våra egna gods, som en god summa
penningar och gods årligen ränta, så att icke allt
hvad vi ega af kronans räntor härflyter; och om det
änskönt vore af kronans ränta, så hoppas vi, att de
derför icke hafva något på oss att säga eller klaga,
ty kronan hörer Gud och oss till, och hvad vi ega,
det hafva vi ärligen och redeligen bekommit, så att vi
ingen hans egendom beröfvat, afborgat eller med någon
oredlighet afhändt hafva. Den som här rätt märka vill,
kan väl pröfva och erkänna, att efter så svåra krig,
som vi utstått och fört hafva, dertill med slott
och fästen i riket så kostsammeligen förbättrat,
så hafva vi af kronans räntor icke mycket öfrigt;
äro ej heller således af riket utdragen, att vi tänke
det så slätt att öfvergifva etc.»
Konungen yttrar derefter den önskan, att städerna
ville förmå hans fiender – af hvilka han namngifver
erkebiskopen, Erik Nipertz, Fader Ulfsson, Magnus
Bengtsson, Erik Nilsson och Nils Christersson
– att förfoga sig till Danzig och der tilltala honom
inför »hans allrakäraste herre och broder»,
konungen i Polen eller hans råd och de ärevördige
herrar prelater, herr Nils i Linköping, herr Olof i
Åbo, herr Lars i Vexiö samt herr Birger
Trolle, herr Henrik Bille och herr Henrik
Nilsson. »Hade vi så illa, oärligen och
vrångeligen regerat och handlat, som de skrifvit och
förmält hafva» – så slutar konungen sitt bref – »så
vore det orätt af Gud oss här tåla och att vi här i
verlden skulle få lefva. – Men den oära, som de
på oss bedrifvit hafva, är mest skedd för våra
penningar, klenodier, sköna hästar och andra
kosteliga håfvor, som de sins emellan vilja dela,
det de endels gjorde åtta dagar förr än vi finge veta,
att de oss så argt mente.»
Naturligtvis blef ingen rättegång af. Men tiden gick
och på sommaren blef Christian Sveriges konung och
stämde i sin ordning Carl till rätta inför svenska
rådet. Han hade – så hette det i anklagelsen
– dels genom stämplingar, dels med våld påsatt
sig Sveriges krona och derigenom brutit unionen
och föranledt krig de förenade rikena emellan;
han hade vidare förhindrat drottning Dorothea
från att åtnjuta sin morgongåfva i Sverige, han hade
orättvist riktat sig på undesåtarnes bekostnad,
ingripit i kyrkans rättigheter, tillegnat sig hennes
och klostrets egendom, inträngt i Norge o. s. v.
Carl efterkom lika litet denna stämning som de
brottslige svenske herrarne hans. Men då nedsattes en
domstol, bestående af biskoparne Bengt i Skara och
Sigge i Strengnäs, Olof i Vesterås och Lars i Vexiö
samt 17 verldslige rådsherrar, alla motståndare till
Carl, och desse dömde ifrån honom allt hans arfve-,
köpe- och pantegods och tillerkände det konung
Christian. Domarena säga, ätt de haft Gud och Guds
rättvisa för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
