Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytning mellan konung Christian och erkebiskopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det visade sig allt tydligare att hela tillställningen
var en fint af erkebiskopen. Denne kallades också
uppenbart af de danske »förrädaren», och nu hittades
här och der på gatorna och i kyrkorna bref, hvari
stod skrifvet: »Erkebiskopen är en förrädare». Peter
Hättelös hade också bekant inför rätten, »att han
intet sådant visste med de gode män som fångar voro,
som han tillförene hade sagt om dem, men det han
hade sagt om dem, hade erkebiskopen nödgat och trugat
honom till».
Naturligtvis kunde icke misstankarne stanna vid
erkebiskopen ensam. Äfven hans närmaste omgifning
måste vara ett föremål för dem. Man känner föga derom,
men det vet man, att erkebiskopens broder, Christer
Bengtsson, endast med knapp nöd lyckades undgå
konungens vrede. Han hade Kastelholms slott på Åland i
förläning och konungen fordrade det tillbaka af honom
och hotade honom sannolikt äfven med fängelse. Men
några rådsherrar, bland dem biskop Kettil, gingo i
borgen för honom, och derigenom räddades han. Helt
visst var det ännu flera utom herr Christer, som
hörde till erkebiskopens parti och på hvilka han
räknat vid utförandet af de planer han haft i sinnet,
men som blefvo alldeles öfverkorsade genom konungens
plötsliga återkomst och den raskhet, hvarmed han gick
till väga. Biskop Kettil sjelf, han som gick i borgen
för sin frände Christer Bengtsson, hörde ock till de
mistänkta, men deltog detta oaktadt, sedan han jemte
åtskilliga andra herrar infunnit sig i Stockholm, i
de åtgärder, som vidtogos mot erkebiskopen, och bland
dessa herrar finna vi dessutom erkebiskopens gamla
vänner, sådana som Magnus Gren, Erik Axelsson m. fl.
Det kan väl vara så, att konungen icke vågade gå
allt för dristigt till väga emot dessa trotsiga
och viljestarka män, utan nöjde sig med att hafva
hufvudmannen i sitt våld, troende sig dermed och
genom den skräck han sålunda injagat beherska äfven
de öfriga, liksom man väl också uti konungens
ovedersägliga öfvertag för ögonblicket får söka
orsakerna till herrarnes undfallenhet.
Men från Stockholm drog konungen till Almarestäk för
att bemäktiga sig detta slott. Det lyckades honom
också. Ett ilbud från Stockholm nödgade honom dock
att ofördröjligen dit återvända. En bondehär låg
redan stridsfärdig framför hufvudstaden.
Det hade inträffat, som konung Christian minst af
allt hade väntat sig – en bonderesning. Ryktet om
erkebiskopens fängslande spridde sig hastigt, och
oviljan och hatet mot utländingen vaknade å nyo. Det
var i allmänhet en oerhörd sak inom Sverige att
förgripa sig på erkebiskopens person, och dertill kom
nu att erkebiskopen fört folkets talan inför konungen
och led för folkets skull. Sådant har alltid mäktigt
talat till svenska folkets hjertan.
Att dock i folkmedvetandet äfven låg en tanke på
vedergällning, som nu drabbade erkebiskopen, synes
af en uppteckning i rimkrönikan, som har följande
lydelse:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
