- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
342

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytning mellan konung Christian och erkebiskopen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»När jag hade slottslofven inne,
sade jag till erkebiskopen i det sinne:
Herr erkebiskop, jag det af eder begärer,
sägen, huru I hafven hållit tro och ära,
som I hafven lofvat konung Carl att hålla?
Det han blef fördrifven, I mest månde vålla,
och I och flera mig ofta tillskrefve,
att jag skulle eder hjelpa honom fördrifve,
och lofvade mig huldskap och Sverige allt fritt,
annars hade jag ej på detta riket krigt.
Må ske mig kan ock sammaledes hända,
att I tören än en tid eder kåpa omvända;
som I gjorden mot konung Carl stor svik,
I tören ock sammaledes göra mig.
Men jag skall i tid taga mig tillvara!»


Det är konung Christian sjelf som talar. För
ögonblicket var dock harmen öfver hvad som händt
erkebiskopen förherskande. Målande beskrifver
rimkrönikan ryktets spridande bland allmogen och det
intryck, det gjorde.

Så illa månde det allmogenom behaga,
och hvar begynner sig för annan klaga:
»Tvy hvad skam oss Svenskom sker,
Gud gifve, det aldrig skedde mer!
Konung Christian hafver erkebiskopen till fånga,
utan jäf[1] kommer han honom till storan tvånga.
Illt[2] är oss lefva och se här uppå,
att denna skam skall oss öfvergå.
Detta kan ej längre så stå,
vi måtte man af huse utgå;
bättre är oss dö, än lefva med skam».
Så skyndade hvar den andra fram.


Skyndsamt och tyst samlade sig en massa bönder
till ett antal af 8,000 man – enligt hvad konungen
sjelf skref till Eggert Frilie – och drog ned emot
Stockholm, dit de kommo om natten. Ingen menniska
i Stockholm anade något sådant, och det hängde på
ett hår, att bönderne med ens fått staden i sitt
våld. Hade de blott haft med sig två eller tre bräden,
så hade de visserligen tagit Stockholms by – säger
rimkrönikan. De befunno sig då framför »den innersta
norra» porten.

Detta kan väl ej tydas annorlunda än så, att,
när de tysta kommo tågande fram emot staden, funno
de den yttre porten – den som förde från Norrmalm
till Helgeandsholmen – öppen, men att de, när de
väl tågat öfver denna holme och hunnit till bron på
andra sidan, som ledde från holmen till »den inre
porten», funnit vindbron uppdragen, vare sig att
detta var gjordt förut eller skedde af den yrvakna
vakten, just som bönderne nalkades. Detta senare blir
troligt af rimkrönikans följande yttrade, att, »hade
de litet saktare farit, hade de strax i Stockholm
varit», och det låter tänka sig, dels att bönderne


[1] Tvifvel.
[2] Illa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0344.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free